Ordförande för Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, upprepar i SvDs Brännpunkt den 13/10 det som nu har blivit en sorts mantra i den debatt som följt på Jan Björklunds omarbetning av Skolverkets förslag till ny kursplan i religionskunskap för grundskolan: Kristendomen är viktigare än andra religioner när det gäller att förstå Sveriges historia och kultur, och därför ska mer tonvikt läggas vid den i undervisningen. Hon menar att Björklunds förändringar av skolverkets förslag tydliggör detta. Vidare menar hon att förändringarna inte innebär att kristendomen framställs som bättre eller mer värd än andra religioner. Jag är inte enig med henne. Överlag anser jag att diskussionen skulle berikas av att fler faktiskt går tillbaka till källorna och närmare granskar och reflekterar över skillnaderna mellan förslaget och omarbetningen. Då framträder nämligen en annan bild.

I det förslag som Skolverket lämnade till regeringen, och som jag var med och utformade, fanns redan punkter i det så kallade ”centrala innehållet” som innebar att kristendomen gavs en särställning i undervisningen, till exempel att följande skulle behandlas på de tre olika stadierna 1-3, 4-6 och 7-9:

Kristendomens roll i skolan och på hemorten förr i tiden; Kristendomens betydelse och ställning i det svenska samhället förr och nu; Kristendomen i Sverige. Från enhetskyrka till religiös mångfald och sekularisering.

Alla dessa finns kvar, med någon mindre språklig bearbetning, i Lgr11 och täcker in det som efterfrågats av kritikerna. Det som framför allt förändrats är något helt annat. I flera punkter i ursprungsförslaget ingick nämligen kristendomen som en religion bland andra världsreligioner i uppräkningar. Det är här som de stora förändringarna skett, och detta, vill jag hävda, av ett helt annat skäl än omtanke om elevers kunskaper i svensk historia och kultur. I skolverkets förslag fanns följande formulering: ”Ritualer och religiöst motiverade levnadsregler, samt heliga platser och rum i världsreligionerna kristendom, islam, judendom, hinduism och buddhism”. Denna har nu ändrats till: ”Ritualer och religiöst motiverade levnadsregler samt heliga platser och rum i kristendomen och i de andra världsreligionerna islam, judendom, hinduism och buddhism.”

I fall efter fall där kristendomen i förslaget ingick i uppräkningar tillsammans med andra religioner har samma förändring gjorts. Det är inte en förändring i sak. Skolverkets förslag säger inget om fördelningen i undervisningstid mellan de olika religionerna, och – märk väl – det gör inte heller Björklunds omformulering. Vad den senare implicit säger är däremot att kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda. Vi har alltså fått en läroplan som tydligt markerar inte det som Fjelkner efterlyser – kristendomens särställning vad gäller inflytandet på svensk historia och kulturarv – utan istället dess särart i förhållande till andra religioner. En sådan värdering bygger inte på vetenskap och beprövad erfarenhet utan är ett i grunden religiöst ställningstagande. Detta rimmar mycket illa med kravet på att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell.

JONAS SVENSSON

Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet.