I riksdagens frågestund den 21 ­februari avfärdade utbildningsminister Jan Björklund återigen ledande forskning om hur vi kan förbättra kvaliteten inom Sveriges skolor. Att Björklund undantar sig själv från de krav på vetenskaplighet som han ställer på skolverksamheten vållar huvudbry.

Hur ska medarbetare i den svenska skolan hantera kraven att bygga verksamheten på en vetenskaplig grund och samtidigt leva upp till politiska beslut som fattas i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet?

Som skolutvecklingsforskare blir jag bekymrad när Björklund svartmålar den svenska skolan och samtidigt driver frågor som strider mot forskning och beprövad erfarenhet. Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad.

Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.

Idag ska skolan utbilda initiativrika, kreativa och ansvarstagande samhällsmedborgare.

Det kräver att dagens elever får andra erfarenheter i mötet med skolan än vad man fick på 1800-talet. Olika uppdrag kräver olika pedagogiska inriktningar.

Förutom att Björklunds åtgärder motverkar förverkligandet av skolans nuvarande uppdrag ­strider de mot både nationella och internationella forskningsresultat samt beprövad erfarenhet när det gäller lärande, ­undervisning, skolutveckling, ledning och styrning.

Forskning visar tydligt att fokusering på betyg och prestation leder till sämre kunskaper jämfört med att betona och stimulera elevernas nyfikenhet och inre lust att lära.

Ju mer vi betonar utifrånmotivation för lärandet, desto mer tonar elevernas inre motivation bort. Ju mer vi betonar betygens betydelse, desto mer ytligt prestationsinriktade blir eleverna.

Betygshets leder till ytlärande istället för djuplärande. Man lär för att få bra betyg, inte för att förstå.

Jag är vetenskaplig ledare i ett nätverk som består av cirka 800 skolor i 40 kommuner över hela landet. Här begränsas kvalitet inte till betyg i ett antal enskilda ämnen.

Vi ser till hela skolans uppdrag och hur skolan samtidigt kan bidra till att utveckla initiativrika, ansvarstagande och demokratiska samhällsmedborgare.

Vi fokuserar i första hand inte på prestationer och resultat, utan på att fördjupa förståelsen av och höja kvaliteten i elevernas lärprocesser.

Enligt Sveriges Kommuner och Landstings effektivitetsundersökning är lärare och skolledare i dessa 40 kommuner bättre på att omsätta ekonomiska resurser till goda kunskaper hos ­ele­verna.

Forskningen om skolutveckling visar att lärare och skolledare i högre grad behöver bli huvudaktörer i kunskapsbildningen om lärande och undervisning. Att använda resurserna till att bygga upp och stödja lärande nätverk av skolor har visat sig vara verkningsfullt för att åstadkomma bättre resultat i skolan.

Därför är det häpnadsväckande att Björklund nu lägger ner den del av Skolverket och Myndigheten för skolutveckling som ägnat sig åt att stödja utvecklingsinitiativ av detta slag.

Istället satsas ytterligare 170 miljoner per år, totalt 360 miljoner, på utökade kontroller och ­inspektioner. Det är aktiviteter som nationell och internationell forskning visat vara verknings­lösa när det gäller att utveckla kvaliteten i skolan.

Ser man till forskningen om styrning av organisationer råder det stor enighet om att organisationer med komplex verksamhet inte bör styras med hjälp av kontroller och övervakning.

Verksamheter som dessa, till ­exempel skolan, styrs bäst ­genom att medarbetarna delar en meningsskapande och väg­ledande pedagogisk helhetsidé, som baserats på en fördjupad förståelse av hela uppdraget.

Sverige har allt att vinna på att skolan utformas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte på populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav, hårda tag och sanktioner leder till skolutveckling, lärande och fördjupade kunskaper.

Jan Björklund har i sin tydliga befälsföring över skolan och i sin upptagenhet med att skapa medial uppmärksamhet visat att han driver en skolpolitik som motverkar varaktigt lärande.

Jag är därför rädd att Björklunds ovetenskapliga experiment kommer att stå oss – eleverna, personal inom skolverksamheten och samhället i stort – dyrt.

Mycket dyrt.