Jag har läst att en rävhona biter ihjäl sina ungar om hon blir skrämd av ett flygplan på låg nivå. Det får inte bli så att vi, skrämda av mullret från terrorism och brutala brottslingar, riskerar stora delar av ett integritetsskydd som det har tagit decennier att bygga upp.
Under den senaste tvåårsperioden har det presenterats en våg av förslag som innebär ökad användning av tvångsmedel. Några reflexioner från oss på Datainspektionen:

Vi saknar ett helhetsperspektiv. Vi tvivlar inte på att det finns starka skäl för att ge polisen ökade möjligheter att bekämpa allvarlig brottslighet. Men nu har det kommit så många förslag att det är svårt (för någon) att ha en övergripande bild av den sammantagna effekten på den personliga integriteten.

En ny polisdatalag bör prioriteras. Flera av förslagen innebär ökade volymer av integritetskänslig information. Samtidigt släpar revideringen av registerlagstiftningen, det vill säga hur informationen ska hanteras, efter inom det här området.

Vi ifrågasätter
proportionaliteten. I några fall har vi ansett att den föreslagna åtgärden är alltför långtgående, att utredningen inte har varit tillräckligt allsidig, att det angivna syftet har varit alltför vidsträckt eller att integritetsriskerna har varit otillräckligt analyserade.

Vi vill tidsbegränsa viss lagstiftning. Ett par av förslagen har varit så integritetskänsliga och svårbedömda att vi anser att det finns skäl att göra en noggrann utvärdering innan de införs permanent.

Vad är då personlig integritet? Vi brukar säga att Datainspektionen står med ett ben i upplevelsebranschen.

Det som kallas otillbörliga integritetsintrång är ju i grunden subjektiva upplevelser som varierar över tiden och skiljer sig mellan olika åldersgrupper och samhällskategorier.
Det är inget konstigt med det, och det är därför som vi i vissa frågor kan höra röster som ropar att vi är tandlösa och urusla försvarare av den personliga integriteten, medan andra lika högt ropar att vi lägger fullständigt onödiga hinder för en positiv
och angelägen utveckling.

Det enklaste vore naturligtvis att avstyrka allt som på något sätt inskränker integriteten. Men då vore vi en fullständigt ointressant remissinstans. Vi försöker därför arbeta lite mer nyanserat och vi har fem utgångspunkter:

1. ”Är förslaget förenligt med gällande rätt (både svensk rätt och EU-rätten)? Ett viktigt lagrum, som för övrigt är infört i svensk rätt, är artikel 8 i Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”.
Den rätten får bara inskränkas genom lag och om det är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet och ett antal ytterligare grundläggande samhällsintressen.

Stötestenen är naturligtvis tolkningen av begreppet ”om det är nödvändigt”. Den ordalydelsen ska läsas som mycket angeläget. Och då är vi inne i upplevelsebranschen igen.

2. ”Den andra utgångspunkten är vår egen analys av graden av integritetsintrång som lagförslaget leder till.

3. ”Vi gör också
en bedömning av om utredningen i tillräcklig grad har utrett och motiverat orsakerna till sitt förslag och tydligt vägt in konsekvenserna för den personliga integriteten, d v s gjort en proportionalitetsbedömning.

4. ”Om så är möjligt försöker vi peka på alternativa, mindre integritetskränkande lösningar.

5. ”Oavsett vår principiella syn på ett lagförslag försöker vi också bidra med synpunkter på lagteknik, ordval, oklarheter och hur det hela ska gå till; syftet, lagringen av personuppgifter, åtkomst, utlämnande och gallring.

När vi är på den här lite mer konkreta nivån är vår erfarenhet att våra synpunkter ofta vinner gehör.

Utifrån de här resonemangen och den mycket snabba lagstiftningstakten vill jag föreslå att våra förtroendevalda funderar på följande åtgärder:
Inför en generell skyldighet att samtliga statliga utredningar ska göra en konsekvensanalys av hur förslagen påverkar den personliga integriteten.
Ta ett helhetsgrepp när det gäller utökad användning av tvångsmedel och analysera de
samlade effekterna av lagar och lagförslag inom området.
Avstå från snäva departementala utredningar och inför breda utredningar, gärna i kommittéform, när viktiga integritetsfrågor står på spel.

Inför en årlig debatt i riksdagen, då man går igenom föregående års lagstiftning och händelseutveckling som förändrat gränserna för den personliga integriteten. Så sker i andra EU-länder.

Prioritera översynen av polisdatalagen.
Utse en myndighet som får det övergripande ansvaret för kameraövervakningen på nationell nivå.