Bilden av Kongos kris har hos många blivit synonym med kvinnorna som utsätts för våld. PMU, Diakonia och inte minst Panzisjukhuset möter och arbetar dagligen i denna verklighet. Men kvinnorna i Kongo ska inte ses som maktlösa offer, utan är aktörer som bidrar till fred och är en av de viktigaste faktorerna för en långsiktig förändring av samhället. Stödet till våldsdrabbade kvinnor måste fortsätta. Men biståndsinsatser behövs också för att stärka kvinnornas kapacitet. Om vi vill bidra till förändring måste vi bekämpa grundorsakerna.

Konflikten i Kongo är ingen naturkatastrof. Den humanitära krisen beror inte på att människor lever i ett område utan förutsättningar att försörja sig. Kongos kvinnor, barn och män saknar en fungerande stat, de drabbas av konflikt, övergrepp och osäkerhet just för att de lever i ett land som är rikt på naturresurser där det pågår en ekonomisk kapplöpning för att göra så stor vinst som möjligt.

Utländska bolag utvinner mineraler som behövs för mobiltelefoner och datorer, vaskar guld och hugger ned skog. Kongos befolkning drabbas när dessa företags intressen sätts främst. Vilket ansvar tar regeringar i de länder bolagen härstammar från för att utvinningen inte förvärrar konflikten? Vad görs för att företagen ska betala tillbaka något av vinsterna till befolkningen när de försvinner med landets rikedomar? Svaret är väldigt litet, om ens något. Detta måste givetvis ändras.

Flera rika länder, som Sverige, ger bistånd för att ta hand om de kvinnor som utsatts för våld. De måste också arbeta för att undanröja konfliktens grundorsaker.

Kongos egna ledare är en del av problemet eftersom de låter sig mutas att ge företag rätt att utvinna rikedomarna utan tillräckliga krav på skatteintäkter, och inte omsätter landets inkomster i utveckling. Om vi ska få någon ändring måste bistånd gå till kongolesiska organisationer som bekämpar korruption och maktmissbruk, som utbildar Kongos invånare i vilka rättigheter de har, som ger dem verktyg att ställa politiker till svars, som utmanar och förändrar synsätt hos männen som leder till våld mot kvinnor.

Kvinnor som drabbats av våld måste få vård och hjälp att återvända till livet, och katastrofbistånd är en viktig del. Men ännu mer resurser måste läggas på att bidra till att samhället fungerar. Det krävs mödravård så att kvinnorna som bär samhället på sina axlar inte dör i barnsäng, och att män och kvinnor som vill arbeta med frågor om könsroller och attityder mot kvinnor får stöd.

Därför är det oroande att biståndsgivare som Sverige går i en riktning mot kortsiktiga resultat och mätbara punktinsatser. Den som vill se genomgripande förändringar i ett samhälle måste våga satsa mer än så.

Kongos befolkning skulle kunna leva gott tack vare sina naturresurser, som nu istället blivit en förbannelse. Sverige och andra rika länder har ett ansvar att bryta denna eftersom vi är med och exploaterar Kongos rikedomar. Det är fullt möjligt att göra något – om bara viljan finns. Kongos folk behöver inte välgörenhet, de behöver långsiktiga satsningar, rättvisa och fred!

DENIS MUKWEGE

Panzisjukhuset Bukavu Demokratiska republiken Kongo

NICLAS LINDGREN

Direktor PMU

BO FORSBERG

generalsekreterare Diakonia

LÄS OCKSÅ: Gunilla Carlsson (M): Biståndet ska ha tydliga mål