Biståndets effektivitet har ifrågasatts kontinuerligt de senaste åren. Det är bra. Ett svenskt bistånd måste vara effektivt och ge resultat. Kommentarsfälten till debattartiklarna fylls av indignerade budskap om att våra svenska skattepengar går till korrupta afrikanska regimer och biståndstjänstemän på svenska organisationer istället för till att satsas på exempelvis pensionärer.
Problemet med kritiken är att den ofta inte låtsas om det sammanhang som biståndet verkar i. Det vill säga hela den resterande världsordningen.
Att flera länders budgetar består till mycket stora delar av bistånd är ett enormt problem. Men varför är det så? Varför kan inte dessa länder som ofta är rika på naturresurser försörja sig? Dessa enorma resurser måste ju ta vägen någonstans.
Ett svar är att varje år försvinner upp till 8000–9000 miljarder kronor från utvecklingsländer till rika länder eller skatteparadis. Detta är mer än tio gånger så mycket pengar som hela det internationella biståndet. Även rika länder förlorar stora pengar. Sverige förlorar enligt skatteverket varje år 46 miljarder kronor i skatteflykt. Biståndsbudgeten för 2012 är 35,8 miljarder kronor.
Rapporten Bringing the billions back från Forum Syd visar att korruption av individer bara utgör 3 till 5 procent av den olagliga kapitalflykten från utvecklingsländer. Huvudaktörer i denna verksamhet är istället multinationella företag som strävar efter att till varje pris undvika beskattning. Ett exempel från Action Aid är det multinationella företaget African PanAfrica Energy som har fört ut över 100 miljoner i obeskattade vinster från Tanzania till skalbolag i skatteparadis. En summa som motsvarar 175 000 barns skolgång under ett år. I detta bolag har den svenska regeringen investerat 90 miljoner kronor genom investeringsfonden Swedfund.
Om företagen tog sitt ansvar och betalade skatt för sig i de länder där de är verksamma skulle detta innebära kraftiga tillskott till statskassorna i utvecklingsländer och andra länder. Men istället skjuter vi skattebetalare i rika länder till en blygsam del av de förlorade medlen och undrar sedan varför fattiga länder inte utvecklar starka demokratiska stater och får bukt med fattigdomen.
Två konkreta åtgärder som civilsamhället förespråkat i flera år är att Sverige bör verka för ett informationsutbyte på multinationell nivå som är automatiskt, så även fattiga länder kan delta. Avtal mellan enskilda länder har inte gynnat utvecklingsländer. Sverige bör också arbeta för ett regelverk som ställer krav på multinationella företag att redovisa sina vinster land för land, något som USA redan infört. Dessa två åtgärder skulle bidra till att minska utvecklingsländers biståndsberoende och öka deras förutsättningar att med egna resurser bekämpa fattigdomen.
Just nu diskuteras ett lagförslag i EU-parlamentet om att öka transparensen i multinationella företags rapportering, så att kapitalflykt kan upptäckas och stoppas. I maj i år har Sveriges regering möjlighet att påverka utgången då EU:s ministerråd kommer att diskutera och rösta om lagförslaget. Ewa Björling ska diskutera detta i Bryssel den 20 februari. Där har hon chansen att visa om Sverige menar allvar med global utveckling.
GABI BJÖRSSON
generalsekreterare Afrikagrupperna,
ANNICA SOHLSTRÖM
generalsekreterare Forum Syd
ANNIKA JACOBSON
kampanjchef Action Aid
