Samtalet om tro ger mig viss olustkänsla. Ärkebiskop och biskopar är otydliga om fundamenten i tron. Tror Svenska kyrkans ledning fortfarande på trosbekännelsernas ordagranna formuleringar? undrar Krister Andersson, ledare för Svenska Missionsförbundet.
Landets biskopar måste bekänna färg, hävdar Krister Andersson, chef för Missionsförbundets 65 300 medlemmar. Foto: Svenska Kyrkan
En krönika i Svenska Dagbladet denna vecka berättade om "snuva i själen".
Om det är snuva i själen som jag - och jag tror många med mig - har dessa dagar må vara osagt. Men viss olustkänsla har vi.
För mig är olustkänslan kopplad till det samtal om Jesus som pågår.
Jag är fortsatt glad över att samtalet över huvud taget förs ("Det är en fröjd att vara kristen" som Elisabeth Sandlund, redaktionschef på Kyrkans Tidning, uttrycker det.) Men samtidigt blir jag alltmer bekymrad över hur samtalet förs.
Bekymret, eller snuvan i själen, beror på det stöd som förnekelsen får från det kyrkliga och det intellektuella etablissemanget.
Det hjälper nu inte hur mycket betydelsen av Jesu uppståndelse bekräftas, eller att betydelsen av andra ingångsvägar än dogmer prövas i människors sökande efter tro (alltså att vilja dela tvivlets mörker för att föra den sökande fram till ljus och ett personligt möte med den uppståndne Jesus Kristus). En sådan hållning som missionsmetod har all min respekt.
Men jag hör inte någon av dessa ifrågasättande röster säga: Jag står stadigt i min och kyrkans tro på trosbekännelsernas grund (den apostoliska och/eller den nicenska) men vill gärna öppna samtalet från annat håll. Därför kräver jag inte att den sökande människan ska tro på jungfrufödelsen för att över huvud taget närma sig Kristus.
Jag har verkligen ansträngt mig för att lägga örat till och lyssna till signalerna, men jag hör inget som öppnar åt det hållet. Därför är jag snuvig i själen.
Det samtal om Jesus som nu pågår i vårt land, kunde till en början uppfattas som nytt med en "ohelig" allians av pingstvänner och katoliker som initiativtagare. Men nu är tendensen allvarligare än så: vi befinner oss i en fas av samtalet då mycket känns igen från fornkyrkans heta debatter om Jesu natur, gudomlig eller mänsklig eller både och, som det tog flera århundraden att slutföra.
Berömda är de sju så kallade ekumeniska kyrkomötena, med början i Nicea 325 och med avslut på samma plats 787. En början till trosbekännelse formulerades i Nicea 325 vilken fullbordades i Konstantinopel 381. Denna är sedan dess fundament i den kristna trons bekännelse, även i ett trossamfund som Svenska Missionsförbundet.
I inledningen till vår kyrkas konstitution, Trons grund och innehåll, sägs det bland annat:
"De gammalkyrkliga bekännelserna, Nicenska och Apostoliska trosbekännelserna, är sammanfattningar som vittnar om den kristna tron, sådan den framställs i den heliga Skrift. Utifrån dem vill Svenska Missionsförbundet som gemenskap bekänna sin tro i gudstjänst, betyga sin samhörighet med hela Guds kyrka och undervisa om den kristna trons huvudstycken."
Som representant för en kyrka i samtal med Svenska kyrkan är jag därför nödgad att fråga mina bröder och systrar, ärkebiskop och biskopar i andligt ledarskap: bekänner ni er som kyrka fortfarande till trosbekännelsernas ordagranna formuleringar?
Det kan verka övertydligt att ställa en sådan fråga. Men den otydlighet ni visar i det pågående samtalet gör frågan nödvändig. Personligt och trevande tyckande räcker inte, hur poetiskt postmodernt och politiskt rätt det än förefaller vara.
Jag tror att det skulle vara en än större fröjd att vara kristen i vårt Sverige i dag, om vi gemensamt och otvetydigt kunde enas om att vi står fasta vid de fornkyrkliga bekännelserna och utifrån dem ber om nåd att frimodigt undervisa och vittna om trons möte med den levande Kristus i dag.
Då skulle en och annan snuvig själ, liksom min, få lindring.
Krister Andersson
missionsföreståndare
Svenska Missionsförbundet
