Etanolen är ingen bluff – men förbunden med problem som ­varit kända i flera år. Odling av bränslegrödor har – i kombination med andra faktorer (ökad spannmåls­produktion, mer köttätande) – gjort att matpriserna nu skjuter i höjden och skapar hungerkravaller.

Men för mäktiga jordägare och bränsleföretag i t ex Brasilien har etanolexporten blivit en guldaffär. I all synnerhet som de betalar svältlöner till sina sockerrörsarbetare och förmenar dem anständiga arbetsmiljövillkor.

Hela denna hantering har drag av modern kolonialism. Tanken är ju att vi européer skall köra våra bilar på billigt bränsle och samtidigt tro att vi gör nytta för klimatet och ger jobb åt fattiga i Syd.

Etanolspåret har fått dominera på tok för mycket. Det hade varit bättre om de gröna ­rörelserna – som jag själv tillhör – fört fram biogasen som det klimatmässigt och ­socialt allra bästa ­drivmedlet.

Den har minst lika stor global potential som etanolen, är enkel att framställa och för närvarande billigare än etanolen. När den görs ur metanläckande soptippar blir klimatnyttan dubbel. Men den kräver förstås bifuelfordon som också kan gå på gas, en utmaning för till exempel Volvo/Ford som, mitt i klimatboomen, la ner sin produktion av biogasfordon.

Poängen med biogas, dvs biometan, är att den kan framställas på en rad olika sätt, förutom ur hushållssopor också genom rötning av gödsel, slakteri- och charkavfall, socker­betor, gräs och blast. Återstoden efter rötningen kan göras så rena att de återförs som gödning på ­bondens åkrar.

Vi kommer självfallet att behöva en rad olika framtidsbränslen, även etanol, fast då miljöcertifierad och helst producerad ur cellulosa. Dock borde världens resurser också i mycket hög grad satsas på biogasen, det klimatmässigt överlägsna bränslet.