Cykeln behöver få större plats, inte bara i trafikmiljön utan också i plånboken.

Kent Johansson

En genomsnittlig dag förflyttar sig Sveriges befolkning 363 miljoner km – 40 km per person. Ungefär var tredje resa är dock under 5 km och då är cykeln ett smidigt och flexibelt sätt att förflytta sig på. Samtidigt är hälften av våra bilresor också kortare än 5 km. Vid många tillfällen har vi ett reellt behov av bilen men lika ofta väljer vi nog färdsätt av mer slentrianmässiga skäl.

Mitt uppdrag är att få fler att välja cykeln mer. Samtidigt ser vi en oroande utveckling av cykelolyckorna, både med dödlig utgång och med svårt skadade. Hittills under 2012 har 14 cyklister omkommit jämfört med 10 under samma period förra året. Inom andra transportsätt minskar samtidigt dödsolyckorna.

Mitt uppdrag som cyklingsutredare handlar främst om att se över de regler som påverkar förutsättningarna för cykling och skälen är flera. Ökad cykling bidrar starkt till samhällsmål som minskad miljöpåverkan, minskad trängsel och bättre folkhälsa. Samhällets aktörer har därför ett viktigt ansvar att skapa bra förutsättningar för cykling.

Samtidigt får vi inte glömma bort det egna ansvaret vi har som medtrafikanter när vi möter oskyddade trafikanter, såsom cyklister.

Alla barn som strålar av lycka när de cyklar för första gången ska kunna fortsätta cykla säkert genom hela livet. Detta är min absoluta ambition och utgångspunkt som cyklingsutredare. Sverige ska sammantaget bli minst lika bra på att främja cyklingen som de länder där andelen cykling i dag är högre.

Efter andra världskriget prioriterade Sverige bilen, då symbol för välfärd och välstånd. Biltrafiken har under 1900-talets senare hälft ökat snabbt. I Danmark och Nederländerna har befolkningen fortsatt cykla i större utsträckning, de har lyckats göra cykling till ett attraktivt transportsätt.

Vad krävs för att detta ska bli verklighet också i Sverige? Inom ramen för mitt cyklingsutredningsuppdrag har jag granskat en mängd lagar och förordningar, med tusentals paragrafer. Jag kan utifrån det konstatera att reglerna för trafikplaneringen samt våra trafikregler, rätt tillämpade och med stöd av andra åtgärder som kan vidtas, ger goda förutsättningar för cykling. Jag kommer dock föreslå några viktiga förändringar samt peka på frågor som behöver ses över ytterligare.

Cyklisten ska ha en egen, trygg och säker, plats i trafiken. Cykling ska vara en integrerad del av vårt trafiksystem samtidigt som det är ett eget unikt transportsätt. Cykeln behöver få större plats, inte bara i trafikmiljön utan också i plånboken.

Det är viktigt och angeläget att åtgärder vidtas redan nu. Det finns behov av att bygga ut cykelvägnätet, såväl längs de statliga vägarna som inom och mellan orter och kommuner. Behovet finns över hela landet men de lokala förutsättningarna är olika. Lagstiftning, planprocesser samt finansieringsprinciper ger goda möjligheter att skapa ett sammanhängande och ändamålsenligt cykelvägnät. Att förbättra cykelförutsättningarna är ett gemensamt ansvar för stat, regioner/landsting och kommuner.

En stor del av trafikmiljön är i dag utformad med motorfordonen som norm. Vi behöver på fler ställen, där det är lämpligt, prioritera cykeln.

Ett exempel på hur cykeln kan få en tydligare plats i trafiken är vid cykelöverfarter, det vill säga när cykelvägen korsar annan väg. Jag kommer här föreslå att trafikreglerna vid obevakade cykelöverfarter ändras så att förare får väjningsplikt mot cyklister. En sådan förändring syftar till att öka framkomlighet och säkerhet för den cyklande. Samtidigt ställer ett sådant förslag också ytterligare krav på cykelöverfarternas enhetliga utformning i syfte att garantera trafiksäkerheten.

Jag överväger vidare förslag som ger möjlighet att anlägga så kallad cykelgata. Där ska trafiken i större omfattning ske på cykelns villkor, både vad gäller hastighet och parkering. Det ökar cyklisternas tillgänglighet och framkomlighet med bibehållen trafiksäkerhet.

En annan säkerhets- och tillgänglighetsaspekt är vägrenarnas utformning och skötsel. Många av cykelolyckorna bedöms bero på brister i just infrastrukturens drift och underhåll. En inventering samt åtgärdsplan bör göras i syfte att uppnå säkrare vägrenar inom cykelinfrastrukturen. I arbetet bör även kommuner, regioner och cykelorganisationer erbjudas att delta.

Jag vill vidare undersöka vad det skulle innebära om vägsäkerhetslagen omfattade cykelvägar. Ett tydligare, lagreglerat väghållaransvar för utformning och skötsel samt dess trafiksäkerhetskonsekvenser skulle kunna minska cykelolyckorna.

Cykling är också en del av den längre resan. Samverkan mellan cykling och kollektivtrafik ger ett konkurrenskraftigt alternativ till bilen. Förutsättningarna att välja gång-, cykel- respektive kollektivtrafik måste förbättras så att vi lättare kan välja dessa klimateffektiva alternativ. Bra och trygga cykelvägar till buss- eller tågstationen tillsammans med attraktiva och nära cykelparkeringar är framgångsfaktorer. En nationell inventering och behovsanalys av parkeringsmöjligheter vid kollektivtrafiknoderna behövs. Det skulle ge en nationell kunskapsplattform för att utifrån det anlägga, bygga ut och förbättra cykelparkeringar.

Det är svårt att uppskatta hur stora de totala ekonomiska satsningar är som krävs för att möta cyklisternas behov av och krav på genare och snabbare cykelvägar, säkrare cykelöverfarter, bättre resecentra och attraktivare cykelparkeringar. Men om man vill svara upp mot cyklingsorganisationernas krav om en ”cykelmiljard” är det rimligt att fördela den genom de regionala infrastrukturplanerna. Det skulle motsvara en utökning av de ekonomiska ramarna med cirka 10 procent.

Vårt samhälle i allmänhet och kommunikationerna i synnerhet behöver ökad cykling för att klara de utmaningar som miljöpåverkan och den ökande trängseln i storstäderna innebär. Även vår hälsa skulle främjas av ökad cykling.

Satsningar i ett inledande skede kommer att återbetala sig genom bättre folkhälsa, renare miljö, bättre förutsättningar för näringsliv och turism samt en mer attraktiv kollektivtrafik.

KENT JOHANSSON

regeringens cyklingsutredare och Europaparlamentariker