Vid andra världskrigets slut ville segrarmakterna, främst USA för alltid säkra demokrati och mänskliga rättigheter. President Roosevelt hade i ett berömt tal redan 1941 proklamerat de fyra friheterna: yttrandefrihet, reli-gionsfrihet, frihet från nöd och från fruktan.
Hans änka Eleanor blev den första ordföranden i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Med henne arbetade företrädare för olika civilisationer fram den universella förklaringen om dessa rättigheter.
Aldrig mer skulle människors rätt kränkas så som skett! Men under det kalla kriget levde en vidrig princip upp igen: Ändamålet helgar medlen.
På SvD Brännpunkt den 12 mars 2007 skrev utrikesminister Bildt under rubriken ”Sverige starkt värn mot övergrepp” bland annat: ”Vi måste också ha styrkan att kritisera brister i vår egen krets.”
Sådan kritik saknas dock. Därför är vårt stöd för de förtryckta svagt.
Vi är inte trovärdiga som förespråkare för mänskliga rättigheter ute i världen, så länge vi på ett hycklande sätt förtiger bristerna i vårt eget land, övriga Västeuropa och USA. Ytterst handlar det om dubbelmoral.
Bildt nämner i artikeln ”försvinnanden och övergrepp i Latinamerika under de mörka åren på 1970- och 1980-talen”, men förbigår hur diktatorer som Banzer, Pinochet, Stroessner, Somoza, Trujillo och Videla kom till makten och behöll den med USA:s stöd som ett led i det kalla kriget.
Det var inte bara Latinamerika. Det samma gällde Greklands Papadopoulos, Liberias Sam Doe, Kongos Mobutu, Sydvietnams Ngo Dinh Diem, Sydkoreas Park Chung Hee, Suharto i Indonesien med flera.
USA talade om demokrati, men svek den. I Washington sa man om någon av alla dessa diktatorer: ”Han är visserligen en skitstövel (son of a bitch), men han är vår skitstövel!”
Frankrike begick övergrepp under Algerietkriget, Storbritannien i Kenya och Sydjemen. Portugals och Spaniens diktaturer kväste all opposition. Det som aldrig skulle ske igen, hände gång på gång.
I SvD:s ledare den 6 mars 2007 om Kinas frammarsch i Afrika heter det: ”Peking erbjuder hjälp och handfasta samarbeten utan att komma med besvärliga krav på mänskliga rättigheter.”
Varför skulle Kina ställa krav, som aldrig ställdes på Mobutu i Kinshasa, på apartheidregimen i Pretoria eller regeringen i Khartoum före Darfurtragedin? Amerikanska och europeiska företags verksamheter och intressen har ju gått före andra hänsyn.
I början av 2003 beslöt USA, i trots mot FN men med stöd av många västländer, att störta Saddam Hussein. Det var som om man först då hade upptäckt det monstruösa i dennes regim, som om inte detta stod klart redan då han tog makten.
På 1980 talet var det dock tyst om detta trots påpekanden från Amnesty och enstaka flyktingadvokater.
Donald Rumsfeld och andra flög till Bagdad, tryckte den smilande skurkens hand och rustade honom för angrepp på Iran. Kriget pågick med oerhörda lidanden i drygt åtta år mycket tack vare att västländer stödde det även med vapenexport till båda sidor. Svenska företag deltog. Detta rimmade illa med tal om fred och mänskliga rättigheter.
Efter terrorattacken i New York 2001 har rädslan för nya dåd utlöst åtgärder utan motstycke i fredstid. Terrorismen har lyckats få västerlandet att överge viktiga rättsprinciper.
Människor kan nu berövas frihet, tillgångar och rätten att leva med sin familj i det land där de slagit sig ned, utan prövning av domstol, utan att få veta vad som anförs emot dem, än mindre se några bevis.
På begäran av någon säkerhetstjänsts okontrollerade misstankar grips de, flygs till gömmor i fjärran länder, fängslas och torteras där utan att man vet vad som hänt dem. De kan dö eller friges utan att få ersättning för sina lidanden och utan att någon hålls ansvarig.
Sverige är medskyldigt till sådant och har genom åren kritiserats av de FN-kommittéer som övervakar hur staterna respekterar mänskliga rättigheter. Den kubanske diplomat som tappade besinn-ingen efter att ha lyssnat på Bildts tal om mänskliga rättigheter hade inte behövt dra till med vikingatåg eller ens den svenska slavhandeln på S:t Barthèlémy.
Det hade räckt med aktuella svenska kränkningar såsom diskriminering av samer, romer och utomeuropeiska invandrare, rasistorganisationers ohejdade framfart, den bristfälliga utredningen av fallet Osmo Vallo, vägran att ge annat än akutsjukvård åt vissa grupper av icke medborgare, av- och utvisning av asylsökare till länder där de riskerar tortyr och brott mot barnkonventionen.
Guantánamo Bay på Kuba, Abu Ghraib i Irak och Bagram i Afghanistan är färska fläckar på den västerländska skammens karta. Några lågrankade militärer har dömts till måttliga straff för vidrigheterna, men verksamheten fortsätter på delvis nya platser.
Ansvaret ligger hos USA:s ledning enligt principerna från Nürnbergrättegången, men USA har vägrat att godta Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen och det internationella samarbetet för att beivra allvarliga brott mot mänskligheten.
Det finns en bakgrund med brutala inslag i dagens USA. I flera delstater utdöms dödsstraff för såväl minderåriga som förståndshandikappade. Sådana straff har verkställts.
USA har inte ratificerat FN:s barnkonvention. Enligt Amnestys årsbok 2006 har omkring 7000 polisstationer och fängelser där utrustats med elstavar (tasers). Under åren 2001 till 2006 ska 142 männi-skor ha dött av elchocker.
Av FN, och olika regioner antagna regler till skydd för mänskliga rättigheter borde vara starka nog att stå emot även i tider av påfrestningar. Det är då de mest behövs.
De måste stå fast även när onda vindar blåser med stormstyrka. Att värna dem är en demokratisk regerings främsta uppgift, men nu har många svikit och vikt sig för en våg av illdåd, begångna av fanatiker, som också tycks hylla principen, att ändamålet helgar medlen.
Den svenska rättsstaten, framförallt rätten till domstolsprövning måste återställas fullt ut. De problem som uppstått inom FN och EU med listor över utpekade måste lösas. Anklagade måste få försvara sig.
Missgreppen i den av Carl Lidbom hastigt hopskrivna terroristlagen måste rättas till. Ingen bör utpekas som ”presumtiv terrorist” om varken stämpling eller förberedelse till terroristbrott kan påvisas.
Alla mänskliga rättigheter måste bli svensk lag och FN:s tillsynsorgan respekteras.
Begångna fel bör erkännas och de drabbade om möjligt gott- göras. Detta är inte alltför stora eller omfattande åtgärder. De borde därför vara självklara i vår nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter.
Det vore att sopa rent framför egen dörr och skulle ge en plattform för att påtala brister på annat håll.
De mänskliga rättigheterna utgör med Kofi Annans ord de universellt accepterade normerna för ett civiliserat uppförande. De får inte vara förhandlingsbara.
