Bildt har flera gånger uttryckt hoppingivande insikter om Palestinakonfliktens karaktär, skriver Palestinagruppernas orförande Per Gahrton (mp).
Många har förväntat sig att jag skulle stå i första ledet av Bildt-häcklare efter det direktsända radiogräl vi hade morgonen efter folkomröstningen om EU-medlemskap i november 1994.
Därför har det skapat förvåning och irritation att jag tvärtom har hälsat Carl Bildt välkommen till utrikesministerjobbet. Orsaken är enkel:
Bildt har flera gånger uttryckt hoppingivande insikter om Palestinakonfliktens karaktär, en kvalitet som kan uppväga en hel del andra brister hos honom.
Den israeliska fredsrörelsen har betecknat de israeliska angreppen i Ghaza som ”krigsförbrytelse” (B‘tzelem), ”ett oundvikligt resultat av den israeliska arméns bärsärkagång” (Gush Shalom) och anklagat sin regering för att ”ha blod på händerna” (Fred Nu).
Bildt har visserligen inte använt lika kraftiga uttryck men slår i ett uttalande på UD:s hemsida fast att Israels angrepp är upprörande, strider mot folkrätten och måste upphöra. Pliktskyldigt har han också kritiserat Qassam-beskjutningen, men lägger huvudansvaret på Israel.
Kort tid före sin utnämning till utrikesministerposten undertecknade Bildt ett upprop med krav på en lösning av Palestinakonflikten som ligger betydligt närmare PLO:s FN-modell än Israels erövringsstrategi.
Det viktigaste beviset för Bildts grundsyn framkommer när han uttrycker sig fritt, till exempel i ett veckobrev efter fjolårets uppdrag som övervakare av det palestinska presidentvalet. Några utdrag:
Om palestinsk demokrati: Det palestinska presidentvalet den 9 januari var det friaste presidentval som någonsin hållits i ett arabiskt land. Och den prestation som valet innebar var desto mer imponerande som det handlade om ett försök att bygga demokrati i en situation där man varken har fred eller frihet.
Om israeliskt valkrångel: Av röstningen i östra Jerusalem blev det dock inte mycket. Utan att öppet obstruera den ytterligt restriktiva överenskommelsen var det dock tydligt att de israeliska myndigheterna var böjda till snävast möjliga tolkning.
Om ockupationens vardag: Det var svårt att inte se ockupationens hårdare realiteter. Medan vägar för palestinier sprängts och blockerats, har nya snabbvägar för israeliska bosättare dragits rakt genom landskapet… På sikt kommer detta aldrig att fungera.
Om judiska bosättares syn på palestinier: På sikt skulle man möjligen kunna hoppas att det skulle vara möjligt för judar att leva i ett fritt och demokratiskt Palestina på samma sätt som cirka en femtedel av Israels befolkning är palestinier.
Men problemet är att dessa bosättare aldrig skulle acceptera detta ... bosättarna träffar i princip aldrig en palestinier – och förefaller heller aldrig att vilja göra det.
Om palestiniers fredslängtan: Och det var ingen tvekan om att det fanns starka förhoppningar om att valet av Abu Mazen skulle leda inte bara till ett palestinskt statsbyggande mer fritt från korruption och nepotism, utan också en genuin fredsprocess med Israel.
Om separationsmurens utformning: Dess tekniska utformning varierar visserligen över de områden där den dras fram, men i sin mera extrema form är den en gigantisk mur som får mönstret i Berlin att framstå som blygsamt, medan den i andra delar mer påminner om den gamla järnridån genom övriga delar av Tyskland.
Om separationsmurens syfte: Ingenstans är den byggd på israeliskt område utan går överallt mer eller mindre långt in på palestinskt område, och är därmed en uppenbar utmaning mot den internationella rätten. I två områden kommer den att gå så långt in att den i realiteten skär av hela Palestina och gör en sammanhängande palestinsk stat utomordentligt svår att föreställa sig.
Om det palestinska parlamentsvalet: (Parlamentsvalet) kommer att bli än viktigare än presidentvalet, inte minst därför att Hamas med all sannolikhet kommer att delta i det.
Valen i Palestina måste självfallet ses som en del av de omdiskuterade ansträngningarna att få mer av demokrati, frihet och fungerande rättsordning i den vidare regionen av Mellersta Östern.
Som ovanstående visar har Carl Bildt förstått ett antal grundbultar i Palestinakonflikten:
• Att palestinier de senaste åren med stort allvar försökt införa ett demokratiskt styrelseskick trots en orimlig situation.
• Att Israel har saboterat palestiniernas demokratiseringsförsök.
• Att ockupationspolitikens metoder strider mot folkrätten.
• Att ockupationen skapar absurda förhållanden, till exempel med åtskilda vägar för palestinier respektive israeler, som aldrig kan fungera i längden.
• Att judiska bosättare har en generellt fientlig syn på palestinier.
• Att de flesta palestinier för mindre än två år sedan drömde om fred med Israel.
• Att separationsmuren är en groteskt konstruktion som är värre än Berlinmuren.
• Att separationsmuren strider mot internationell rätt och syftar till att omöjliggöra den lösning såväl FN som PLO står bakom, nämligen två suveräna stater inom 1967 års gränser.
• Att ”västvärldens” syfte bakom det palestinska parlamentsvalet i januari 2006 var att skapa genuin demokrati med full medverkan av Hamas.
Sådana insikter hos en svensk utrikesminister måste givetvis hälsas välkomna av alla anhängare till en rättvis FN-fred i Palestina.
Hur kan då en nyliberal högerledare med politiska kopplingar till EU, Nato och USA komma fram till uppfattningar som på åtskilliga punkter strider mot såväl EU:s som USA:s och NATO:s linje, för att inte tala om Israels?
Jag avstår från kvasipsykologiska spekulationer och tar i stället fasta på något jag vet: Carl Bildt är en rationell person. De udda gånger under de gångna tolv åren som vi stött på varandra i marginalen av ett valmöte har jag kunnat notera hur kringstående journalister alltid lystet väntat på en fortsättning av vårt rikskända radiogräl. De har besvikna kunnat konstatera att vi samtalat och skämtat som om vi vore personliga vänner. Det är vi inte, men till skillnad från alltför många politiker tycks vi båda ha förstått att en grundförutsättning för levande demokrati är att politiker kan skilja på sak och person.
Därför kan och bör jag som Palestinagruppernas ordförande, oberoende av partipolitiska hänsyn och tidigare gräl, påpeka att Sverige fått en utrikesminister som redovisat hoppingivande insikter om Palestinakonflikten.
Nu återstår för Carl Bildt att visa att han har förmåga att omsätta sina insikter i praktisk politik.
