I en artikel på Brännpunkt den 7 februari hävdar Fredrik Bergström, Stefan Fölster, Robert Gidehag och Nima Sanandaji att ”lägre skatter som är mer fokuserade på välfärdens kärna” kan lyfta Sverige till första platsen i FN:s välfärdsranking. Deras argument bygger på en jämförelse av hur Sverige och Kanada rankats i FN:s så kallade Human Development index, HDI.
Man kan först notera att HDI inte är något idealt jämförelsemått eftersom det främst används för att mäta skillnader mellan utvecklingsländer. Men även om vi accepterar författarnas mått finns det stora problem med argumentationen. Den kanske viktigaste är att Kanada inte legat i topp i HDI sedan 1998. Kanadas storhetstid inföll åren 1988–1998, det vill säga i huvudsak innan man genomförde de reformer som Bergström med flera hyllar. Från 1998 till 2008 har Sverige i genomsnitt haft en något högre position än Kanada. HDI-siffrorna visar alltså motsatsen till vad Bergström, Fölster, Gidehag och Sanandaji påstår.
Författarna hävdar också att Kanada har en starkare arbetslinje än Sverige. Ett intressant påstående med tanke på att andelen sysselsatta ligger på samma nivå i de båda länderna: 74,0 i Kanada mot 74,1 i Sverige.
Att Sverige har en högre beskattning slår alltså inte igenom i den ekonomiska effektiviteten. Däremot påverkar den välfärdens fördelning: Ojämlikheten, mätt med den så kallade gini-koefficienten, är 50 procent högre i Kanada än i Sverige. Det Bergström, Fölster, Gidehag och Sanandaji förespråkar är alltså inte en mer välfungerande ekonomi, utan ett samhälle med större inkomstklyftor.
BO MALMBERG
Institutet för framtidsstudier
