De moderata riksdagsledamöterna Hillevi Engström och Mats Johansson talar om ”strukturella jämställdhetsproblem” (Brännpunkt 8/8). Man höjer ögonbrynen en aning. Jämställdhetsfrågan är förvisso viktig, men också komplex.
De moderata riksdagsledamöterna låter mest som den ”minoritetsfeminism” de själva varnar för.
Riksdagsledamöterna påstår att det saknas vetenskapligt stöd för en kvinnlig ”vårdgen” och en manlig ”byggnadsgen”. Oavsett generna så är det klarlagt i många studier att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, förvisso måttliga och med stora individuella variationer, men ändå tillräckliga för att ge statistiska skillnader i mäns och kvinnors beteenden som grupper.
Läs till exempel ”The Essential Difference” av forskaren Simon Baron-Cohen eller vilken modern bok om hjärnforskning som helst.
Därmed behöver jämställdhetsdiskussionen fördjupas mer än vad de moderata riksdagsledamöterna – och huvudfåran i dagens svenska feminism – gör. Resultatet behöver inte bli traditionellt.
Kanske har många kvinnor – i synnerhet mödrar – bättre förutsättningar för ledarpositioner i dagens samhälle. Däremot kanske kvinnor som grupp har mindre intresse av professurer, självklart med många undantag. Kanske – vi vet inte. Däremot vet vi att besattheten vid 50/50 skapar åtgärder som förminskar många människor, eftersom män och kvinnor inte är lika.
”Varför utför kvinnor oavlönat arbete och män avlönat arbete?” Den frågan ställdes av en feminist i ett UR-program för något år sedan. Men finns det skillnader i mäns och kvinnors val bortom social påverkan, ja då blir den frågan ointressant. Då behövs en annan fråga: ”Varför är det kvinnliga arbetet oavlönat och manliga arbetet avlönat?” Svaret på den frågan kräver en ny jämställdhetsdiskussion. Tyvärr försitter Hillevi Engström och Mats Johansson den möjligheten. Om samhället ska frigöra individen krävs något annat än den begränsande jämställdhet som artikelförfattarna förfäktar.
JONAS HIMMELSTRAND
författare
