Är det rimligt att Bergwalls återtagna erkännanden inte prövats öppet i domstol?

Christer vad der Kwast

Journalisten Zaremba resonerade nyligen i en debattartikel i DN kring domstolarnas ansvar beträffande de fällande domarna mot Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Frågan om domstolarnas ansvar är lika befogad när det gäller hanteringen av resningsprocessen. Också Bergwalls försvarare advokat Olsson är inne på samma linje i en debattartikel (Brännpunkt 21/9) och menar att frågan om rättsväsendets hantering av Quick-affären rimligen borde utgå från resningsärendena och, i första hand, ta ställning till om de är riktiga eller inte. I detta är jag helt enig med advokat Olsson och glad för att han tar upp ett hittills försummat ämne.

Att Bergwall återtagit sina erkännanden går inte att använda direkt som skäl för resning. Den väsentliga grunden för de olika resningsbesluten är i stället – med lite olika formuleringar – att det av tingsrättens dom och protokoll inte framgår att tingsrätten fått tillräcklig information, bland annat om hur Bergwalls uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång. Hovrätten hänvisar också genomgående till det som åklagaren anfört om detta. Från åklagarhåll anges återkommande att man har intrycket att tingsrätten inte fått tillräcklig information. Åklagarna har emellertid underlåtit att skaffa sig kunskap om vad som verkligen presenterades i tingsrätten. Några exempel på hur hovrätten kommit snett är belysande.

1. I Therese-målet har åklagaren intrycket att Bergwall kan ha haft alibi. Åklagaren har vidare uppgett för hovrätten att ett viktigt förhör saknas. Det ”saknade” förhöret finns emellertid och ger stöd åt tingsrättens bedömning. Tingsrätten har känt till innehållet i förhöret.

2. I Johan-målet fick tingsrätten en ingående redogörelse för innehållet i Bergwalls uppgifter under utredningen och hur dessa förändrades över tiden. Advokat Kerstin Koorti som företrädde målsägarna ifrågasatte kraftfullt Bergwalls uppgifter under förundersökningen och huvudförhandlingen. Pressreferat från rättegången ger också en god bild av hur noggrant olika inslag redovisades för tingsrätten.

3. Hovrätten anger att man i Gry/Trine-fallen inte vet om Bergwalls uppgifter berörts under rättegången på sätt som gjort det möjligt för tingsrätten att göra en fullständig analys av dessa. I verkligheten har stor omsorg ägnats åt problemet med Bergwalls varierande uppgifter och förmåga att ”träffa rätt”.

Hovrätten anför att det i Gry-fallet inte framgår av tillgängligt underlag om och i vilken utsträckning centrala uppgifter rörande blod, sperma och dödstidpunkt berördes vid huvudförhandlingen. I verkligheten ägnades stor uppmärksamhet åt dessa frågor. Bland annat klargjorde rättsläkaren att dödstidpunkten var på efternatten vilket svarade mot Bergwalls uppgifter.

Hovrätten har i såväl Johan-målet som i Gry/Trine-målet fått ett omfattande material från utredarsidan som bland annat klargör vad tingsrätten fått kännedom om. I båda fallen har hovrätten av formella skäl valt att inte beakta detta trots att det funnits möjligheter att ta in materialet genom riksåklagaren. Vid telefonkontakt med hovrätten i ett av fallen uppgavs att man inte kunde ifrågasätta åklagarmyndighetens uppfattning. Hovrätten har på detta sätt medvetet avstått från att skaffa sig bästa möjliga underlag för sin prövning. Detta kan sägas vara ett bra exempel på svagheten med en alltför teknisk syn på domstolens ansvar för att domar och beslut blir riktiga, precis det som Zaremba lyft fram.

Det kan ifrågasättas om hovrätten följt den restriktiva praxis för att bevilja resning som Högsta domstolen lagt fast. Hovrättens skrivningar ger intryck av att hovrätten tagit väl lätt på kraven på godtagbara resningsskäl.

Det är hur som helst omöjligt att åberopa hovrättens resningsskäl som ett stöd för att Bergwall är oskyldig i faktisk mening eller att utredningen manipulerats.

Åklagarsidans handläggning av resningsmålen har haft avgörande betydelse för att Bergwall fått en gräddfil till det formella frikännandet. Varför åklagarmyndigheten har lagt sig platt i resningsprocessen är inte lätt att förklara på annat sätt än att man tidigt tagit ställning för att de fällande domarna mot Bergwall ska undanröjas. Det är annars svårt att förklara varför man inte agerar som motpart till Bergwall, till exempel genom att hålla ingående förhör med honom om hur han kunnat lämna de uppgifter som fällt honom och om bakgrunden till hans återtagna erkännanden. Man har dessutom genomgående undvikit att skaffa sig en vederhäftig information om det som presenterats vid huvudförhandlingarna.

Att åklagarsidan i de aktuella fallen först medger att ansvarsfrågan prövas på nytt och sedan lägger ned åtalen måste vara förvirrande för en bredare allmänhet. Välmotiverade tingsrättsdomar har på detta sätt enkelt kunnat undanröjas genom ett åklagarbeslut utan att Bergwalls återtagna erkännanden prövats öppet i domstol. Är detta en rimlig ordning?

En professionell utvärdering av resningsprocessen skulle kunna vara ett sätt att få sans och balans i ”fallet Quick”. Det är nog inte så lyckat att högljudda tyckare i medierna avgör i vilka avseenden rättsväsendet eventuellt fallerat.

CHRISTER VAN DER KWAST

fd åklagare, ledde arbetet i samtliga rättegångarna mot Thomas Quick