Under året som gått har Norden skakats av två större terrorattentat. Den 11 december 2010 sprängde sig Taimour Abdulwahab till döds i centrala Stockholm. Abdulwahab misslyckades dock med sitt syfte, att döda så många människor som möjligt i julruschen i Stockholms city. Anders Behring Breivik lyckades däremot mörda 77 personer den 22 juli 2011 i Oslo och på Utøya.

Att Breivik lyckades medan Abdulwahab misslyckades har gjort att debatten kring terrorismen har fokuserats på hotet från högerextrema element. De frågor som restes direkt efter Abdulwahabs attentat har däremot lyst med sin frånvaro: den process av radikalisering som förekommer inom extrema islamistiska miljöer i Europa diskuteras knappast i Sverige. Alltså den miljö inom vilken Abdulwahab radikaliserats och fick den ideologiska näring som ledde fram till det misslyckade terrordådet i Stockholm.

Detta betyder självfallet inte att allt fokus bör läggas på den islamistiska terrorismen. Tvärtom visar Breiviks dåd vikten av att ha en beredskap även för sådana terrordåd. Vad vi vill se är en diskussion och en balanserad debatt om den mentala beredskap som fortfarande saknas kring de terrorhot som Sverige och Europa står inför, oavsett varifrån de kommer.

Sverige har traditionellt ansetts ha en mycket begränsad hotbild från islamistiska terrormiljöer. Detta var definitivt bedömningen före Abdulwahabs attentat; men vad attentatsförsöket visar är att dessa radikaliseringsströmningar finns även i Sverige (vilket också underströks i den rapport om islamism som Säpo offentliggjorde ungefär samtidigt med attentatsförsöket). Hade attentatet lyckats hade bilden förmodligen varit en helt annan.

Säkerhetspolisen har sedan Abdulwahabs attentat i princip lagt locket på. Det finns uppenbara skäl för det, till exempel att inte ”skrämma folk i onödan”, men baksidan av detta förhållningssätt är att vi i dagsläget inte vet hur utredarna bedömer frågor som är av central betydelse för vilket terrorhot Sverige står inför. Radikaliserades Abdulwahab främst i Storbritannien, eller ingick han i en miljö i Sverige som understödde både hans världsåskådning och hans praktiska förberedelser inför dådet?

Ovissheten ökar risken för ryktesspridning samtidigt som vi fortsätter att intala oss att ”detta händer inte här”. Den presskonferens som Säpo höll i onsdags ändrade inte den bilden.

Vad terrordådet i Norge visade var just bristen på beredskap för en större och oväntad attack av den typ som Breivik utförde. Vikten av att ha även en mental beredskap för händelser som i sig är osannolika är just att, när och om det händer, snabbt kunna minimera skadorna.

Erfarenheter från forskning kring radikalisering i Europa visar på hur sammankopplade extrema våldsbenägna miljöer är till varandra över nationsgränser. En bidragande faktor är de nya teknologier som underlättat de folkliga revolutionerna i arabvärlden. Men samma teknologier som gör det möjligt för unga demokratiförespråkare att samlas, används också av radikala våldsbenägna grupper i Europa. Internet och sociala medier erbjuder miljöer för spridning av extremistiska tankar och kunskaper kring utförandet av terrordåd.

Det har inte forskats så mycket om islamistiska miljöer i Sverige. Det finns betydligt mer forskning om radikal och våldsbenägen höger- och vänsterextremism, eftersom de problemen har funnits under längre tid.

Men den forskning som finns (inklusive från Säpo) visar att radikala islamistiska miljöer finns i Sverige. Dessa har främst varit aktiva i planering och stöd till terrorbrott i utlandet.

Men faktum är att radikaliserade miljöer lätt kan vändas mot samhället dessa grupper lever i. Som Säpo har konstaterat nämns Sverige allt oftare som ett legitimt mål för islamistisk terror. Detta beror dels på svensk militär närvaro i konfliktområden, och dels på de starka skydd för åsikts- och yttrandefrihet som finns i Sverige, vilka möjliggör den typ av kritik mot islam som terrorister uppfattar som tillräckliga skäl för våldshandlingar.

I debatten kring radikalisering i Europa pekas ofta europeiska staters misslyckade integration av invandrare från muslimska länder ut som en bidragande faktor, liksom de tendenser till islamofobi som kunnat observeras. Men medan dessa faktorer säkerligen bidrar till samhällsproblem av olika slag är de knappast drivande för våldsbenägna extremistiska grupper.

Tvärtom står det klart att den huvudsakliga drivkraften är den kraftfulla och kompromisslösa ideologiska världsåskådning som dessa miljöer representerar. Att öppet, seriöst och på allvar diskutera dessa frågor anser vi skulle få två omedelbara effekter: Dels att höja debatt- och kunskapsnivån i allmänhet; dels, och det är mycket viktigt, våga ta tillbaka debattutrymme som tyvärr har dominerats av sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter. Att hejda den utvecklingen skulle gynna både debattklimatet och den demokrati vi alla vill försvara.

SVANTE CORNELL

direktör vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik (ISDP)

MAGNUS NORELL

forskningsledare vid Utrikespolitiska institutet (UI)