Årets valrörelse är i full gång och två av de största frågorna är utan tvekan ungdomsarbetslösheten och skolan. Sällan hör vi dessa två ämnen sammanlänkas. Det är ingen hemlighet att generationsväxlingen bland såväl privata som offentliga arbetsgivare kommer innebära nya arbetstillfällen, men det finns redan idag parter som med ljus och lykta söker efter utbildade personer att anställa.

Fastighetsbranschen har exempelvis presenterat en rapport: ”Fastighetsbranschens efterfrågan på arbetskraft – en behovsanalys 2009-2021” som visar att det finns stor efterfrågan på utbildad arbetskraft inom branschens yrkesgrupper såväl i dag som på lång sikt.

Situationen är liknande för bland annat kommuner och landsting, delar av industrin och sjöfarten. Samtidigt varnar Frisörföretagen för att marknaden endast kan svälja en av fyra som går frisörprogrammet på gymnasiet. Detta borde lämna en minst sagt bitter eftersmak hos de svenska politikerna när de inför valet pratar om sänkta arbetsgivaravgifter, nya utbildningsplatser, nya praktikplatser och andra akutåtgärder för att hjälpa unga in i egen försörjning.

Flera undersökningar visar att ungdomar primärt styrs av intresse när de väljer utbildningsvägar Samtidigt är deras kännedom och kunskap om arbetsmarknadens många grenar och kompetensbehov alldeles för låg. Om vi dessutom har en blocköverskridande utbildningspolitik som premierar det fria valet snarare än arbetsgivarnas behov av kompetens, riskerar vi att få en arbetsmarknad i långvarig obalans.

Här finns mycket att göra och pengar att spara. Det är hög tid att vi på allvar börja arbeta för att motverka diskrepansen mellan ungdomars val av studier, och arbetsmarknadens behov av kompetens. Detta kan göras genom att skapa intresse för, och öka kunskap om yrken och branscher.

Här fyller naturligtvis studie- och yrkesorienteringen en viktig funktion, men i en granskning som Skolverket genomförde 2005-2007 framkom flera brister inom området och många vägledare vittnar om att de är ensamma i sitt uppdrag. Ungdomar kan inte förväntas vara intresserad av något de inte känner till, därför är det rimligt att kunskap om arbetslivet borde vara en central del av skolans verksamhet. Eleverna ska ju trots allt inte lära för skolan, de ska lära för livet.

Vi vill uppmana politiker att se sambanden mellan skolans förutsättningar att arbeta med studie- och yrkesorienteringen och de alltför höga ungdomsarbetslöshetssiffrorna. Medan miljardbelopp satsas på kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder öronmärks i stort sett inte en krona för ett långsiktigt och preventivt arbete inom ramen för skolans verksamhet.

Ett attitydförändringsarbete är tidskrävande och låter sig inte göras genom ett fåtal insatser i årskurs nio och år tre på gymnasiet. Det räcker med att blicka ut över den finska modellen för att hämta såväl metoder som mätbara siffror över yrkesorienteringens förtjänster i det långa loppet.

Vill vi få fler ungdomar att söka sig till branscher med ljusa framtidsutsikter, måste skolan få ett tydligare uppdrag. Den måste dels informera om alla möjligheter som finns på andra sidan examen, dels kritiskt ställa frågor till elever som berättar att de funderar på att exempelvis läsa frisörprogrammet. Kan vi hjälpa eleverna att redan i skolan välja ”rätt” hjälper vi både ungdomarna, arbetsgivarna och samhället i stort. Vi vill se en politik, som bygger på långsiktighet snarare än att släcka bränder, för inte kan det väl finnas jobb för 60 nya gymnasieutbildade stylister i Örebro varje år?

CARSTEN GREIFF

GABRIELLA HOLM, vd

Young Role Models in School