Stockholms befolkning fortsätter att växa. Från 1990 har Stockholms län vuxit med 1,2 procent per år eller med nästan 390000 individer. Sjukvården har hittills inte alls expanderat i jämförbar takt. Tvärtom, under de senaste tio åren har antalet vårdplatser reducerats med 6 procent. Man har visserligen beslutat bygga Nya Karolinska, men detta innebär inte en förstärkning av vårdplatskapaciteten, utan istället en betydande minskning av det totala antalet vårdplatser i Stockholm. Detta samtidigt som landstinget räknar med en ytterligare tillväxt på 260000 människor fram till 2018.

Under april 2010 genomförde landstinget ännu en utredning av vårdplatssituationen i Stockholm. Utredningen visade att Stockholm har det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare (2,1–2,5) och den högsta beläggningsgraden (95 procent) i landet. Medelvårdtiden i Stockholm ligger något under medelvärdet för Sverige, som i sin tur ligger lägst bland jämförbara länder.

Tidigare utredningar har visat att Stockholm också har det lägsta antalet intensivvårdsplatser i Sverige. Årets utredning kom fram till – utifrån ganska optimistiska antaganden om fortsatt effektivisering – att Stockholm skulle behöva ytterligare 500 vårdplatser till år 2015. Storleksordningen är ungefär densamma som landstingets tidigare utredningar, Akutvårdsplatser inom SSL (2006) och Långtidsutredningen (2008), kom fram till.

Det är emellertid inte bara befolkningsökningen som skapar behov av fler vårdplatser. För att lösa problemen med vårdrelaterade infektioner krävs att flerbäddsrum byggs till enkelrum, vilket kommer att leda till att flera hundra av dagens vårdplatser försvinner. Inom vissa specialiteter, till exempel cancervården, har den medicinska utvecklingen lett till att fler patienter överlever, men fortfarande är i behov av vård på sjukhus, vilket ytterligare ökar behovet av vårdplatser snarare än att minska det.

Dagens ständiga brist på vårdplatser tvingar läkare att beordra överbeläggningar, skicka hem patienter som borde ha blivit inlagda, lägga in patienter på fel avdelning och flytta patienter från intensivvårdsplatser tidigare än vad som skulle vara lämpligt. Sammantaget leder detta till att man inom vården tvingas ta ökade risker.

På vårdavdelningar som tvingas till praktiskt taget ständiga överbeläggningar uppstår även arbetsmiljöproblem. Dessa leder till en olyckligt hög personalomsättning inom de mest ansträngda vårdområdena.

Under de senaste 10–20 åren har man fäst stora förhoppningar vid en fortsatt utveckling av dagvård i olika former och att detta skulle medföra att vårdplatsbehovet skulle minska. Fram till 2004 sjönk medelvårdtiden på sjukhusen i Stockholm till 3,9 dagar (lägst i landet) men har sedan dess successivt stigit till 5,1 dagar. Det verkar som om vi har nått till vägs ände när det gäller att föra slutenvård till öppenvård.

Flera av de stora sjukhusen arbetar för närvarande med stora effektiviseringsprojekt med utgångspunkt i ett Lean-tänkande. En allmän uppfattning är att det finns avsevärda vinster att göra genom förbättrade arbetssätt. Men även om man antar att ansatsen lyckas, kan det knappast reducera vårdplatsbehovet med mer än något hundratal. Det innebär att behovet av nya vårdplatser om fem år ändå skulle vara minst 400–500 i Stockholm.

Det ansträngda vårdplatsläget i Stockholms läns landsting har tydligt kommit till synes under årets sommar, då sjukvården i SLL slog igenom sitt kapacitetstak. Situationen riskerar att bli helt ohållbar på några få års sikt om inget görs. För att lösa dagens stora problem och möta de närmaste årens ökande behov kommer Stockholm att behöva ett tillskott av vårdplatser motsvarande minst ett Södersjukhus inom en femårsperiod.

Det som behövs är dock inte i första hand fler högspecialiserade vårdplatser (med undantag för intensivvårdsplatser) utan vanliga vårdplatser för människor med vanliga sjukdomar. En utökning av antalet vårdplatser bör även ta hänsyn till behovet av olika typer av vård utanför de stora sjukhusen, till exempel eftervårds-, rehabiliterings- och hemsjukvårdsplatser, fler platser av olika karaktär för äldrevård och motsvarande.

Byggnader och användbara vårdplatser inom SLL finns eller kan relativt enkelt och utan stora kostnader tillskapas. Den stora kostnaden för utbyggnaden kommer att bestå av personal- och de övriga driftskostnader som uppstår.

De nödvändiga besluten kan bara tas av våra politiker – och det brådskar.

STEFAN ENGQVIST

chefsläkare, Karolinska Universitetssjukhuset