Seriemord och massmord väcker en enorm uppmärksamhet, och är föremål för oräkneliga filmer och tv-serier. Något kittlar oss i dessa dramatiska mänskliga handlingar.

Om det finns en ”smittoeffekt” av film- och tv-våld borde sådana mord vara lika vanliga som cykelstölder. De är rena sällsyntheter.

Ibland får sådana händelser politiska konsekvenser. Det vanliga är att de sjunker undan tills de aktualiseras av en ny händelse, och så händer ingenting igen.

Sverige har ett unikt rättssystem. Det är konsekvensen av ett massmord i maj 1900. En 24-åring, nyss frigiven från ett fängelsestraff, räknade ut att om man dödade alla ombord på ett fartyg fanns det inga vittnen.

Han lyckades ”bara” döda hälften (sju personer) och fick inte ihop mycket pengar heller. Han avrättades med handyxa ett halvår senare.

Socialdemokraternas dåvarande ledare, Hjalmar Branting, kom efter detta att arbeta för en radikal ändring av det svenska rättssystemet. Det genomfördes 1964.

Seriemord och massmord är olika men det finns en gråzon. Massmördare kan ha olika motiv; i fallet ovan ekonomisk vinning.

I veckan dödades ett stort antal personer i Islamabad, av politiska skäl.

De två värsta massmorden/seriemorden i Skandinavien kan karakteriseras (från gärningsmännens perspektiv) som barmhärtighetsmord – ett 50-tal äldre/psykiskt sjuka mördades i Malmö och i Trondheim. Gärningsmännen var bägge sjukvårdspersonal, udda och ensamma.

Mattias Flink trodde att det var krig när han dödade sju människor i Falun i juni 1994.

Han var, som det står i den gamla svenska strafflagen, ”medvetslös i gärningsögonblicket”, det vill säga led av en kortvarig psykos, i massmedierna felaktigt karakteriserad som rent alkoholbetingad.

Den massaker som nu inträffat i Finland liknar den i Columbine, Oklahoma, och senast i Jokela, men har inträffat också i många andra länder.

Mördarna har haft vapen- och våldsfascination, öppet visat detta, och uppfattats som socialt udda och ensamma. På något sätt når de en punkt där de ”gör upp” en gång för alla, kallt och rationellt.

Gemensamt är oförmåga till medkänsla, grandiositet (mina behov är viktigare, om någon kränker mig har jag rätt att ge tiofalt igen), förakt för andra och aggressiva fantasier.

En typ har tillhörighet till en organisation som ger dem identitet och mening, och de hatar och föraktar sina fiender. En annan typ är ensamvargen som ser social gemenskap som ouppnåelig och föraktlig. Utanförskapet är för stort.

Yrkeskriminella är vanligtvis för professionella för att utföra massmord. De begår brott för egen vinning, inte för att straffa mänskligheten.

Personer med allvarliga psykossjukdomar som schizofreni är i stort sett alltid för sjuka för att kunna planera och genomföra ett massmord.

Akuta psykoser kan vara beslutskompetenta på ett annat sätt: med cirka 1,5 promille i kroppen, gående och skjutande patronvis eld från ett automatvapen (inte lätt), satte Mattias Flink närmare 90 procent av de avfyrade skotten på dödande plats i offren.

Några söker hjälp före brottet eller signalerar på annat sätt att sammanbrottet är nära. Flink var på den psykiatriska mottagningen (hans första kontakt) två dagar före massmordet.

För de flesta
skulle hjälpen ha behövt komma långt tidigare. Problemet är att många far illa på många olika sätt i Sverige, men högst någon enstaka person per decennium kommer att agera ut på detta sätt.

Vi kan inte identifiera dem. Och vi kommer aldrig att kunna göra alla människor lyckliga och harmoniska.

Riskbedömningar kan och ska göras om de är rimligt träffsäkra. Det kommer de aldrig att bli i det nu aktuella sammanhanget. Psykiatriska diagnoser är lika lite relevanta.

Det är frestande att i dag hänvisa till den finska kulturen – social slutenhet, hög självmordsfrekvens, känslourladdning genom alkohol.

I så fall har den sparat fler liv än den kostat: Sovjetunionen trodde att det finska vinterkriget skulle bli en transportsträcka, men hade fel.

Det vi kan göra är att begränsa användningen av handeldvapen. USA har inte högre våldsfrekvens (numera) än Sverige men tio gånger fler mord.

I Finland är det också många som har vapen. Kanske borde man ha konfiskerat den finske gärningsmannens vapen direkt på de uppgifter som fanns.

I varje fall om man är efterklok.