Först gjorde de ingenting och just ingenting blev gjort. Sedan skulle de göra allt, och det tog sin tid. Nu står de upp över öronen i allehanda praktiska omständigheter så att de inte har tid att reflektera. Jag talar naturligtvis om våra centrala politiker.
Kravet på nationell samling har nog ganska lite med respekt för de drabbade att göra. Det står egentligen för att man inte tycker sig ha tid.
Det är svårt att på en gång leda operationerna och tala om de problem i den offentliga sektorns funktioner, som krisläget har visat på.

Låt det operativa skötas av dem som är skickade att göra det så kan politikerna upprätthålla sin roll som systemsättare.

Ansvarsfrågorna gäller om olika befattningshavare gjort saker rätt. Än viktigare är diskussionen om de gjort rätt saker. Är fördelningen av uppgifter och ansvar den rimliga och bästa? Detta måste diskuteras i ett samlat och globalt perspektiv.
Det gäller att samordna olika system. Vart och ett av dessa har sin specifika och inbyggda målsättning,
arbetslogik, erfarenhet, och rekryteringsprinciper.

Jag ser fyra sådana system: det politiska, det administrativa, det professionella och det civila systemet.
Det politiska systemet, som inkluderar riksdag och regering, är en makt- och beslutsstruktur. På central nivå är det strängt hierarkiskt till sin natur. Man kommer in i det underifrån, sällan från sidan, man gör som chefen säger och man bidar sin tid. Den politiska arbetslogiken sätter oftast maktinnehavet framför sakfrågorna. Den mediala fokuseringen på personerna på toppen skärper det hierarkiska draget.

Det administrativa systemet, byråkratin, är ett förvaltningssystem. Det fokuserar i sina bästa stunder på hur ärenden hanteras, det är en garanti för rättssäkerhet och oväld.

Det är också ett utförarsystem, men givet sitt sätt att fungera är det i regel mest lämpat för att hantera det rutinmässiga, det återkommande, det välkända.
Det professionella systemet, eller kanske snarare de professionella systemen, omfattar olika grupper med specifika
kunskaper, som ofta tar lång tid att inhämta.

De professionella har som beslutsfattare ett ansvar som har med saken, inte med makten att göra. Som utförare är de tränade att tillämpa sin kunskap under ständigt nya omständigheter. Detta kräver en praktisk handlingskraft och inte sällan entreprenörsanda.

De civila systemen bygger på enskilda åtaganden och initiativ, som kanaliseras genom frivilligorganisationer, stora som små. Här finns volontärerna, ofta med stor erfarenhet och sakkunskap, men också glada amatörer.
Det gör ingenting, för uppgifterna är ofta ganska enkla och effekten uppnås genom massverkan. Ju fler människor som går med bössan, desto mer pengar i insamlingen. Hävstångseffekterna i frivilligarbetet är ofta små. Två och två blir fyra, och det är väl gott nog, men det blir sällan fem.

Jordbävningskatastrofen i Sydostasien har ställt samhällsordningen på prov. Frivilligsystemen har gått igång på alla cylindrar och kanaliserat människors offervilja och stöttat i akuta nödlägen.

De
professionella systemen, räddningstjänst i dess olika delar, sjukvården, själavården har fungerat bra när de väl kommit till.
Det administrativa systemet har inte visat sig så duktiga på att klara av de operationella kraven under de tidsförhållanden som rådde. Det italienska exemplet visar på hur man kan låta de professionella systemen slå igenom de administrativa i ett krisläge.

Det största problemet tycks mig ha varit det politiska systemet. Senfärdigheten har legat inom regeringskansliet, men får effekter långt därutöver.

Icke-besluten blockerar de mer operativa systemen, det administrativa och det professionella. Att regeringskansliet, framför allt genom UD, tagit på sig en operativ roll i ett pressat tidsläge i stället för att utnyttja de operativa resurser som finns i de andra systemen, höjde förmodligen inte effektiviteten. Detta är egentligen inte konstigt.

Det politiska systemet är inget operativt system.

Politikerna kan inte, bör inte och skall inte göra allt. Politikerrollen måste tas upp
till diskussion.
Detta har en funktionell sida och en systemsida. Den funktionella innebär att politiker inte skall vara operativa därför att de helt enkelt inte har den kompetensen.

Man måste komma bort från föreställningen att kommunfullmäktiges ordförande är skickad att leda brandkåren.

Politikerna har heller inte den nödvändiga legitimiteten. Jag förmodar att svenska vatteningenjörer är mer efterfrågade i Aceh än svenska politiker framöver.
Systemsidan har att göra med formuleringen av verksamhetsmål och värdegrund samt med styrningen av de administrativa och professionella systemen.
Allt fler organisationer på det statliga området uttrycker sina grunder och målsättningar i allmänpolitiska termer, gärna med en dragning åt det politiskt korrekta. Det specifika och professionella nämns gärna, men förblir ganska vagt.

Kanske hänger detta samman med att den växande offentliga byråkratin i allt större utsträckning leds av avdankade politiker. Dessa redan kritiserade utnämningsprinciper leder till att
personer med verksamhetsfrämmande erfarenheter och arbetslogik sätts att leda operativa verksamheter. Är det då konstigt att det inte fungerar när det hettar till? Politiseringen av chefsbefattningarna medför också en risk för ett alltför stort psykologiskt beroende av den politiska systemet.

Jag är medveten om att Ansvarskommittén under ledning av landshövding Mats Svegfors arbetar med dessa frågor. Jag är emellertid osäker på om där finns en beredskap att diskutera det som jag ser som huvudproblemet, nämligen det politiska systemets expansion på bekostnad av de andra systemen.

Jag tror att politikerrollen måste diskuteras, definieras och begränsas.

I politiska församlingar är detta i regel inget populärt ämne, oavsett debattörernas färg. Det kanske också blir svårt att få gehör för sådana synpunkter i den offentliga debatten, som drivs av med politikerna symbiotiska journalister och kommentatorer. Men det är nödvändigt.
Det politiska systemet får inte ta över det byråkratiska och det
professionella. Det kan heller inte ersätta det civila systemet i samhället.

I en globaliserad värld kommer detta att bli allt tydligare.