I polisutredningen efter mordet på Anna Lindh har en sorglig tendens i det svenska rättsväsendet återigen blivit tydlig: polisen läcker som ett såll. I dag kan misstänkta brottslingar i princip räkna med att kunna följa spaningsläget i förundersökningarna i pressen och (närmast i realtid) på kvällspressens hemsidor.
En brottsling som läser tidningarna kan numera hela tiden ligga steget före polisen.
Men det finns även andra risker med läckandet. Ett problem som diskuterats på sistone gäller hur man kan säkra bevisning i form av opåverkade vittnen när tidningarna tidigt publicerar bilder på en misstänkt.
Lindh-utredningen har därtill visat på en ytterligare svårighet. Efter att en person anhållits kan den anhållnes försvarare beläggas med yppandeförbud, men samtidigt strömmar uppgifter från s a s motståndarsidan. Det ger upphov till en skev mediebild, som kan påverka en eventuell framtida rättegång.
Än allvarligare är om en person senare i utredningen visas vara oskyldig, som är fallet med den tidigare häktade 35-åringen. I slutändan är det rättssäkerheten som får betala priset
Läckorna försvårar gripandet av misstänkta brottslingar, riskerar en korrekt framtida rättegång och är ett hot mot den personliga integriteten.
Varför personer som arbetar med känsliga förundersökningar agerar på det här sättet kan man bara spekulera i.
Mycket tyder på att läckorna helt enkelt får ersättning för sina uppgifter.
Kanske finns det andra anledningar. Det viktiga är att ingenting visar att läckorna haft några som helst skyddsvärda syften, som att t ex påtala korruption eller brister inom myndigheten.
Möjligheter måste nu ges att röka ut läckorna en gång för alla och bestraffa sabotagen mot rättssäkerheten.
Den enda rimliga reaktionen är därför att omvärdera tryckfrihetens innebörd i förundersökningssammanhang.
Den rättsliga reglering som möjliggör läckorna är meddelarfriheten och meddelarskyddet. Naturligtvis faller många av de uppgifter som lämnats till medierna i utredningen av Anna Lindh-mordet under sekretessreglerna, men meddelarfrihetens regler gör att läckandet i dag ändå i princip är strafffritt.
Meddelarskyddet innebär att en tjänsteman på en myndighet – till exempel en polischef – inte har rätt att efterforska vem på hans myndighet som lämnat ut vissa uppgifter till pressen (det s k källefterforskningsförbudet).
Det innebär också att journalister inte får avslöja vem som är meddelaren. Journalister som röjer sådana källor kan dömas till straffansvar.
I en förundersökning som den förevarande om mordet på Anna Lindh kan således den läckande polisen vara förvissad om att förundersökningsledningen inte kan eftersöka hans identitet och att det till och med är straffbart av den journalist som mottagit uppgiften att avslöja från vem den kommit.
Meddelarfriheten å andra sidan innebär att envar har rätt att utan risk för straff lämna uppgifter till journalister för publicering.
Enligt tryckfrihetsförordningen har alltså vem som helst rätt att – i strid med eventuell sekretess – lämna ut uppgifter till pressen. Meddelarfriheten innebär att i princip brottsliga handlingar blir straffria. Men det finns undantag för skyddet.
Meddelarfriheten är inte absolut utan får även i dag vika för vissa intressen bakom sekretessen, t ex för uppgifter som rör rikets säkerhet. När sådana uppgifter, som sägs omfattas av kvalificerad sekretess röjs, kan meddelaren dömas för brott. Kvalificerad sekretess är dock ett undantag.
I de flesta förundersökningar kan poliser idag straffritt lämna ut hemliga uppgifter som de fått del av i sitt arbete, även om det bara sker för egen vinnings skull.
Och journalister kan straffritt anstifta till brott mot sekretessen genom att erbjuda tjänstemän ersättning mot information. Så kan rättssäkerheten köpas och trasas sönder.
Vilka skador läckorna i Anna Lindh-utredningen åstadkommit är ännu oklart, men att utredningen redan har skadats råder knappast något tvivel om.
Det viktiga är nu att omöjliggöra att den här typen av sabotage kan ske även i framtiden. Senare tids utveckling visar att det bara finns en möjlig väg för lagstiftaren: meddelarfriheten måste utvärderas och omvärderas och åtminstone tre åtgärder bör analyseras.
1. Källefterforskningsförbudet måste vika för förundersökningssekretessens intressen och den som bryter mot sekretessen måste kunna spåras och stoppas.
2. Meddelarfriheten måste träda tillbaka för sekretessen och läckorna måste kunna omplaceras och ådömas straff för sekretessbrottet. En sådan ordning kan förenas med en proportionalitetsbedömning enligt vilken sekretessbrottet kan tilllåtas om det finns tungt vägande skäl bakom uppgiftslämnandet.
3. Ett anstiftaransvar för pressen bör utvärderas.
Det här är långtgående åtgärder med de tycks i dag dessvärre oundvikliga.
Meddelarfriheten är en grundbult i vår tryckfrihetsrätt, men meddelarfriheten är inte – och kan aldrig vara - absolut.
När nu missbruket av meddelarfriheten nått det stadium att det är ett direkt hot mot rättssäkerheten måste den vika för förundersökningssekretessen, åtminstone i de fall när det inte finns några tydliga, skyddsvärda intressen bakom läckandet.
Frågan är om den svenska rättsordningen klarar av att ytterligare en förundersökning skjuts i sank av profit- eller ärelystna läckor och upplagejagande tidningar?
Mårten Schultz
doktorand i juridik och skribent
Stockholms universitet
