De stora förluster som drabbade Carnegie 2007 och den dramatiska händelseutvecklingen i HQ Bank har sin grund i samma fenomen – bankernas egenhandel, så kallad trading. I praktiken betyder detta förfarande att firmorna försöker tjäna pengar genom att för egen räkning handla med aktier och andra värdepapper. Indirekt använder man kundernas insatta pengar som bas för tradingen, och konsekvensen i båda fallen har blivit förluster på hundratals miljoner och ett äventyrande av spararnas tillgångar.

Men HQ och Carnegie är långtifrån de enda firmor som bedriver egenhandel. För de stora bankerna är trading snarare regel än undantag. Och det är inga vanliga aktieaffärer bankerna sysslar med. Oftast används derivat, och positionerna är så komplicerade att man i princip måste vara professor i ekonomi för att förstå dem.

En naturlig konsekvens av händelserna de senaste åren borde bli en kraftfull genomlysning av egenhandeln. Vilka banker sysslar med trading och hur bedrivs den? Vilka risker tar egentligen bankerna med de svenska spararnas pengar?

Egenhandel lider som företeelse av ett antal egenskaper som gör den mycket svår att hantera. För det första är de positioner som tas i många fall extremt komplexa och svårvärderade. Derivatpositioner som saknar marknadspriser, och där ett antal olika värderingsmodeller kan användas, är en bra grogrund för osäkerhet, missförstånd och vilseledande information till aktieägarna. Till slut förstår varken revisorer, vd, styrelse eller riskavdelning vilka enorma summor som står på spel. Kunskapen finns endast hos ett fåtal personer på tradingavdelningen, och när situationen går över styr skyller alla på varandra.

För det andra lockar bankernas egenhandel fram några av människans mindre vackra sidor. De stora vinster som kan uppnås, som leder till de jättelika bonusar vi har sett de senaste åren, uppmuntrar naturligtvis ett överdrivet risktagande. Men det är inte bara girighet som är problemet.

En tradingavdelning i sin värsta form kan utvecklas till en arena där sunt förnuft bemöts med hånleenden, där spelberoende får sitt utlopp i värdepappershandel, och där tävlingsinstinkt, bristande verklighetsuppfattning och ett överdrivet självförtroende leder till situationer som blir omöjliga att kontrollera.

Och när handeln börjar gå dåligt tar det emot ett erkänna sina misstag. Då ligger en annan psykologisk fälla nära till hands – strutsen. Man sticker huvudet i sanden och hoppas att det löser sig. Det allvarliga i situationen mörkas, eller också skjuts problemet fram till nästa kvartal genom listiga sätt att rulla positionerna framför sig.

Allt det ovanstående är egentligen ganska mänskligt. I ena vågskålen ligger intern berömmelse och rikedom. I andra vågskålen ligger inte dina egna tillgångar, utan bara firmans och kundernas pengar. Det ska till väldigt starka individer för att kunna utmana de färgstarka och fackmannamässigt kunniga personer som arbetar på en tradingavdelning, och en kultur som är inarbetad sedan åratal.

All egenhandel är inte av ondo. I vissa fall är det motiverat att banker äger värdepapper för att till exempel underlätta aktielån eller i syfte att investera i ett bolag. Ibland behövs egna positioner som motvikt till andra risker i verksamheten. Men den verksamhet som bygger på ett systematiskt högt risktagande utan annat syfte än att tjäna pengar åt banken och sig själv är inte en sund verksamhet. Snarare är den ett monster som inte kan tämjas. Bankerna har svårt att klara riskkontrollen på egen hand, och Finansinspektionens roll blir alltför reaktiv. Det måste till andra medel för att hugga huvudet av monstret.

I första hand måste strålkastaren sättas på företeelsen trading. I vilken omfattning bedriver bankerna trading? De svenska konsumenterna bör få möjligheten att ställa sig frågan vill jag vara kund hos en bank som äventyrar mitt sparande genom egenhandel? I andra hand bör de formella möjligheterna att kontrollera egenhandeln diskuteras.

Ett första steg kan vara att tvinga bankerna att lägga egenhandeln i separata bolag som inte kan rida på den kapitaltäckning som allmänhetens insättningar ger dem, och som därmed inte äventyrar spararnas pengar. En annan väg att gå är att förbjuda viss typ av trading.

Exempelvis borde övervägas att begränsa möjligheten att använda derivat i syfte att öka firmans resultat. Det finns säkert andra vägar att gå, men någonting måste göras. Annars är risken stor att monstret kommer tillbaka och orsakar ännu större skada.

JOHAN TIDESTAD

Sverigechef, Nordnet