På Brännpunkt (30/9) menar skolläkaren Josef Milerad att ”närmare 10 procent av alla skolbarn inte klarar skolan” på grund av ”neuropsykiatriska funktionsstörningar”, främst adhd.
Diagnosen adhd ställs med ledning av en amerikansk diagnosmanual: dsm. Manualen listar ett antal vardagsförseelser. Barnet kan vid läkarundersökningen uppträda helt normalt och ändå få diagnosen.
Diagnostiken – enligt dsm – innefattar ingen undersökning av barnet. Den bygger helt på uppgifter lämnade av andra personer.
Forskarna är snabba med att försäkra att det inte är förseelserna i sig utan symptomens intensitet som är det betydelsefulla.
Men gränsdragningen är godtycklig. Inget psykologtest, språktest eller undersökningsfynd vid kroppsundersökningar kan bekräfta diagnosen. Inget oberoende laboratorietest eller hjärnundersökning kan verifiera den.
I slutändan är det läkaren som ställer diagnosen på basis av de muntliga upplysningar omgivningen (vanligen en förälder och en lärare) förmedlat.
Adhd-kriterierna är omfångsrika och kan innefatta problem alltifrån ouppmärksamhet till överdriven fokusering, från impulsivitet till överdriven passivitet och så vidare. Alla som misslyckas i skolan/livet kan få diagnosen. Experterna lämnar olika förklaringar, från hjärnskada, hjärndysfunktion, biologisk otillräcklighet, kemisk obalans och biologisk sårbarhet till osynligt funktionshinder.
Det finns behov av fler goda sociala, pedagogiska, psykologiska insatser – särskilt till barn med den relationsproblematik som adhd-diagnostiken beskriver.
Låt oss skapa resurser för detta.
Ingen förnekar att det kan finnas individer med medfödda avvikelser. Ingen förnekar att orsaken till huvudvärk kan vara en hjärntumör.
Men detta är sällsynt.
Ett första steg för en bättre resursanvändning vore att Socialstyrelsens tillsätter en strikt ojävig och från läkemedelsindustrin helt oberoende expertgrupp med uppdrag att sammanställa ett nytt kunskapsdokument om adhd.
LEIF ELINDER
barnläkare
