Skyll inte skandalerna på Attendo och Carema- skyll på de ansvariga politikerna! Så skriver sex socialdemokrater i Stockholm stad (Brännpunkt 16/11). De har de rätt i. Valfriheten är ett politiskt projekt, och hur systemet fungerar i praktiken beror på hur det regleras.
Caremaskandalen har riktat strålkastarljuset på ett blocköverskridande misslyckande: ansvarsutkrävandet fungerar varken tillfredsställande för privata eller offentliga välfärdsproducenter idag. Att tillsynen inte har varit tillräckligt kraftfull för att stävja den illojala konkurrensen inom friskolesektorn är sedan länge känt. Men det är inte lätt att åstadkomma stramare regelverk som inte samtidigt sätter grundläggande rättsprinciper ur spel. Vikten av att kunna ingripa snabbt och kraftfullt när oegentligheter upptäcks måste vägas mot den enskilde välfärdsproducentens möjligheter att rätta till felen eller försvara sig mot anklagelser som kan visa sig grundlösa.
Men är det så, som socialdemokraterna hävdar, att ”saker kan ställas till rätta, praktiskt över en natt”, om verksamheten bara bedrivs i offentlig regi? Vid närmre anblick framstår detta påstående som lätt surrealistiskt. För om det är i någon driftsform som ansvarsutkrävandet systematiskt kortsluts, så är det i den kommunala.
En privat entreprenör som vansköter sitt uppdrag kan, bortsett från att förlora kontraktet, bli belagd med näringsförbud. Det är ett öde som en offentlig aktör aldrig riskerar, hur uselt den än sköter sitt uppdrag. Möjligheterna att förelägga stat eller kommun vite är mycket begränsade, och praxis visar på en minst sagt återhållsam attityd i domstolarna. En kommun som missköter sitt uppdrag får eventuellt en ny politisk majoritet så småningom; men vad hjälper det de äldre, sjuka eller unga, som drabbas när paniknedskärningar måste genomföras? När ansvar väl ska utkrävas är det oftast svårt att identifiera boven i dramat – är det nämndordföranden, tjänstemannen, eller rektorn som ska hängas högt? I mediestormar som den nuvarande tenderar också politiska beslutsfattare att antingen drabbas av handlingsförlamning, eller fatta dåligt underbyggda beslut i affekt.
Ska den här typen av strukturfel kunna åtgärdas krävs det att politikerna i riksdag och regering bestämmer sig för att inrätta en tillsyn som förmår att effektivt reglera aktörerna i sektorn – såväl offentliga som privata. För det behövs ett regelverk som slår med större kraft mot de egna partikamraterna när något går fel. Man behöver inte vara en stor cyniker för att konstatera att det är rätt osannolikt att det kommer att ske när det är så mycket lättare att sluta upp mot en yttre kraft, som i fallet med riskkapitalistbolagen och andra, mindre välfärdsentreprenörer.
Det vore ypperligt om socialdemokraterna i Stockholm stad ville ta initiativ till ett konkurrensneutralt regelverk som såg till att medborgarna får den omsorg de förtjänar – och bekostar, oavsett driftsform. Ett tips är att börja se om sitt eget hus.
KARIN SVANBORG-SJÖVALL
frilansjournalist aktuell med boken Kentucky fried children. Om den svenska valfrihetens rötter – och dess fiender.
