Det är svårt att tolka Barrosos vision på något annat sätt än att han vill ha en superstat.

Sara Skyttedal

Förra veckan beskrev EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso sin vision för Europeiska Unionen i ett tal till Europarlamentet. Barroso tillhör samma europeiska parti som Kristdemokraterna och Moderaterna, nämligen European People’s Party (EPP). Som vice president i dess ungdomsförbund, YEPP, kan jag bara konstatera att företrädare som Barroso gör det svårt att vara EU-vän.

I de kristider som råder runt om i Europa och där länderna behöver en hjälpande hand, ser eurokraterna sin möjlighet att kräva omfattande maktförflyttning och centralisering som motprestation. Barroso föreslår att bilda en bankunion och menar även att hela den Europeiska Unionen i slutändan måste bli en federation. Denna utveckling är skrämmande, för även om Barroso själv beskriver att det absolut inte är en superstat som är målet, är det svårt att tolka hans vision på något annat sätt.

Bankväsendet inom EU kan säkerligen dra nytta av tydligare regler och bättre samordning. Men det faktum att kommissionens ordförande endast ser skapandet av ytterligare en union som rimlig lösning vittnar om de problem som blivit genomgripande för hela det europeiska samarbetet.

En av de principer som på papperet ligger till grund för den europeiska gemenskapen är subsidiaritetsprincipen, att beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Trots det visar europeiska politiker, gång efter gång, att man inte följer denna princip. Detta har varit ett faktum ända sedan vårt inträde 1995, men på den senaste tiden har vi påmints om det, åter igen, med förslag om att lagstifta om könskvotering i börsbolagsstyrelser, förbjuda snus utanför Sveriges gränser och införandet av en bankunion.

Medlemsstaterna har i teorin möjlighet att berätta för kommissionen att man anser att ett förslag bryter mot denna närhetsprincip, men även om en majoritet av EU:s medlemsstater vill att ett förslag ska beslutas på nationell nivå, så kan kommissionen köra över dem om man bara skriver en motivering till sitt beslut som svar. Detta är långt ifrån ett värdigt sätt att efterleva subsidiaritetsprincipen.

På samma sätt som det finns många tecken på att EU gör det svårare för staterna att bekämpa maktcentraliseringen har vi i Sverige befäst denna tendens på egen hand. Det borde exempelvis vara rimligt att om unionen förändras märkvärt i felaktig riktning, på ett enkelt sätt kunna besluta oss för att lämna unionen. Därför anser vi i KDU att det är rimligt att stryka kravet på EU-medlemskap ur den svenska grundlagen.

Vi som är aktiva inom EPP, både kristdemokrater och moderater, måste ta ett större ansvar i den borgerliga familjen i Europa. I dessa kretsar borde vi våga ta upp de problem finns. Stora delar av våra partier var en gång i tiden aktiva i ja-kampanjerna för både EU- och euromedlemskapen, men det är dags att svälja stoltheten och kämpa mot överstatligheten och visa att det går att ha en realistisk inställning till EU, utan att för den sakens skull kräva att vi ska lämna hela gemenskapen.

EPP-familjen har fördelen att den är Europas största, men med som medlemmar är tyvärr också partier som kämpar för en förändring i motsatt riktning i förhållande till det EU vi helst vill se. Det vi tror att EU behöver är mindre överstatlighet, mindre politisk klåfingrighet och absolut ingen europeisk federation.

SARA SKYTTEDAL (KD)

vice president, Youth of the European People’s Party (YEPP)