Eurokrisen har satt EU:s makthavare inför verkliga prov. Den akuta finanskrisen ställer helt andra krav på politisk handlingskraft än EU:s vanliga arbete med direktiv om märkning av textilier eller kompromisser om mjölkersättning.
EU-kommissionen har trots sin uppenbara inkompetens konsekvent föreslagit att de själva och EU ska ges mer makt som ett svar på krisen.
Jonas Sjöstedt
Genom krisen har vi hört ordförande Manuel Barroso och andra företrädare för EU-kommissionen gång på gång intyga att ”nu är krisen löst”, ”det finns ingen anledning till oro för bankernas stabilitet” eller att ”nu vänder utvecklingen för krisländerna”. De har haft fel varenda gång. Faktum är att ingen längre tror på EU-kommissionens skönmålningar av läget. Euroländerna har tagit konsekvensen av denna brist på förtroende för kommissionen och vill ny bygga upp egna institutioner, vid sidan av EU-kommissionen, för att hantera krisen
EU-kommissionen har vid varje akut kris inriktat sig på att rädda euron och bankerna. Det är uppenbart att banksektorn har stort direkt inflytande över kommissionen. Effekten är att skattebetalarna får stå för krisens nota medan de banker som har varit med och skapat krisen ska hållas skadeslösa.
EU-kommissionen har trots sin uppenbara inkompetens konsekvent föreslagit att de själva och EU ska ges mer makt som ett svar på krisen. De har föreslagit att redan hårt plågade EU-länder ska betala in mer pengar till en EU-budget som används ytterst ineffektivt. De vill att de själva ska få centralstyra EU-ländernas budgeter trots att de inte klarar av att hålla ordning på EU:s egna pengar. De vill införa euroobligationer istället för att ta nödvändiga beslut för att motverka krisen.
EU-kommissionen är helt låst vid att försvara en valutaunion som inte fungerar. Euroländernas ekonomiska utveckling är för olika för en gemensam penningpolitik. Men EU-kommissionen dömer hellre hela länder till recession och social härdsmälta än att ge dem en möjlighet att träda ut ur euron. Det är så viktigt att försvara bankernas kortsiktiga intressen att oundvikliga beslut om att skriva ned den grekiska statskulden inte tas. Risken är uppenbar att Euron faller sönder i statsbankrutter och finansiellt kaos på grund av EU-kommissionens prestigefyllda låsning till europrojektet. EU-kommissionen är vår tids marxist-leninister som hellre följer en teori som inte fungerar än tar intryck av verkligheten.
Krisen visar att den finansiella marknaden behöver regleras. I framtiden måste vi undvika att en finansmarkand med hybris kör hela stater i botten som har skett med Island och Irland. Vad gör då EU-kommissionen? De tillsätter en expertgrupp, Larosièregruppen, som fick i uppdrag att komma med förslag på området. Gruppen bestod av företrädare för den finansiella industrin som fick föreslå hur de skulle reglera sig själva. Bland ledamöterna i gruppen märktes Jacques de Larosière ordförande för finanssektorns egen lobbyorganisation och rådgivare till den nu konkurshotade franska storbanken BNP Paribas, Rainer Masera tidigare direktör för Lehman Brothers i Europa – ett företag som starkt bidrog till finanskrisen 2008, Onno Ruding rådgivare till Citigroup som har fått miljarder i stöd av de amerikanska skattebetalarna och Otmar Issing rådgivare till finansgiganten Goldman Sachs.
Det är ungefär lika trovärdigt som att utse kända pyromaner till rådgivare för brandkåren. Självklart var deras förslag inte alls tillräckliga för att reglera finansmarknaden.
EU-kommissionen har gett inkompetensen en europeisk dimension. Den är blockerad av politisk prestige och hänsyn till banksektorn – inte till de medborgare som de ska företräda. När välfärden nu rivs ner och unga människor berövas sin framtid runt om i EU kan Barroso bara erbjuda oss tomma floskler – därför bör han avgå.
JONAS SJÖSTEDT (V)
riksdagsledamot
