Många unga står idag utanför idrottskulturen. Med ett minskat spontant idrottande och få idrottslektioner, är det en överhängande risk att dessa ungdomar blir så fysiskt inaktiva att de äventyrar sin hälsa. Ökat stillasittande och fysisk inaktivitet har utvecklats till ett folkhälsoproblem med stora samhällskostnader som följd. Flera vanligt förekommande sjukdomar, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ 2 och benskörhet är relaterade till fysisk inaktivitet.

Vilka är fysiskt aktiva? Två studier får lämna svar, en om ungdomars idrottsvanor och en om vuxnas motionsvanor. Olikheterna i barns och ungdomars idrottsliga engagemang och fysiska aktivitet är slående. Det finns de som är synnerligen aktiva men det finns också många som är påfallande inaktiva. En märkbar trend är att det spontana idrottandet har minskat. Därför framstår medlemskap i idrottsförening som en viktig väg till fysisk aktivitet för barn och ungdomar. Idrottsrörelsen bär med andra ord upp en stor del av barns och ungdomars fysiska aktivitet.

Vilka är då medlemmar i en idrottsförening och vilka står utanför? Bland ungdomar i 16-årsåldern med lågutbildade föräldrar med små ekonomiska resurser är 26 procent medlemmar i en idrottsförening jämfört med 67 procent av dem med högutbildade föräldrar och med stora ekonomiska resurser. Ojämlikheten är iögonfallande.

Om kravet på fysisk aktivitet ska motsvara ansträngningsnivån ”andfådd och svettig flera gånger i veckan” finner vi att endast cirka hälften av ungdomarna uppger sig nå upp till detta krav (skolans idrottsundervisning inräknad). Ett alarmerande besked. Bland ungdomar med lågutbildade och ekonomiskt resurssvaga föräldrar uppger endast en tredjedel att de anstränger sig på denna nivå jämfört med två tredjedelar av dem med högutbildade och ekonomiskt resursstarka föräldrar. Tveklöst råder ojämlika villkor när det gäller möjligheter att få fysisk träning.

Vilka erfarenheter från ungdomsåren får då störst betydelse för vuxnas motionerande? En longitudinell studie av cirka 2000 individer som följts från 15 till 53 års ålder visar att de som under ungdomsåren ägnat sig åt många olika idrotter och friluftsaktiviteter, och också haft höga betyg i idrottsämnet, som medelålders i mycket högre grad ägnar sig åt motion än de som inte hade dessa erfarenheter. Bredden i idrottslig erfarenhet tycks här vara central.

Motionsutövning i medelåldern är dessutom tydligt relaterad till social position, till exempel utbildningsnivå. Bland dem med hög akademisk utbildning uppgav två tredjedelar att de motionerade jämfört med en fjärdedel bland dem med grundskola som högsta utbildning. Intresse för att vistas i naturen visade sig också vara starkt knutet till benägenheten att utöva motion.

Detta leder oss till flera slutsatser:

• Idrottsrörelsen bör öppna dörrarna för så många som möjligt och sänka kostnaderna.

• Lek och inlärning måste komma i förgrunden.

• Låt barnen pröva på flera idrotter och låt så många som möjligt vara med så länge som möjligt.

Inlärningsmöjligheterna i skolan, där alla barn finns, måste både breddas och fördjupas. Framför allt gäller detta färdigheter som barnen annars inte möter och som möjliggör ett aktivt deltagande i skilda motionsformer och friluftsaktiviteter. De motoriska färdigheter man lär sig som barn består livet ut.

Ämnet idrott och hälsa (nu 1-2 lektioner per vecka), liksom friluftsverksamheten som är kraftigt nerskuren, bör därför få en betydande tidsmässig ökning där ett brett spektrum av olika motoriska förmågor kan läras in. Samtidigt ökar därmed ungdomarnas fysiska aktivitet. De sociala skillnader som nu finns i barns och ungdomars aktivitetsmönster, och på sikt även bland vuxna, skulle därmed reduceras. Den fysiska miljön, till exempel skolgårdar, bör stimulera till fysisk aktivitet och det borde vara en självklarhet att barnen ska kunna gå eller cykla till skolan på ett säkert sätt.

Möjligheten att vara fysiskt aktiv är en fråga som får konsekvenser på flera plan, såväl individuella som samhälleliga. Fysisk träning och motorisk inlärning är av stor vikt för barns och ungdomars totala utveckling. Att ägna sig åt idrott, motion och friluftsliv ger också många en förhöjd livskänsla. Att barns och ungas fysiska aktivitet, och därmed deras hälsotillstånd och livskvalitet, ska vara beroende av familjens sociala position och ekonomiska villkor är förhållanden som vi menar är oacceptabla.

LARS-MAGNUS ENGSTRÖM

professor emeritus, Stockholms universitet

BENGT LARSSON

fil dr lektor, Stockholms universitet