Familjepolitiken är högaktuell. Den nuvarande debatten har sin grund i den frustration och stress som många föräldrar upplever av att inte ha makt över sin egen vardag. Många känner sig styrda in i ett levnadsssätt som ger för lite tid för barn och familj.
Vi är, precis som Elise Claeson (SvD Brännpunkt 24/8), kritiska mot det sätt som familjedebatten förs där omvårdnad om barn ofta ensidigt döms ut som ”kvinnofälla”.
Vi har länge hört önskemålen om att få ägna mer tid åt att vara mamma.

Men i Claesons värld finns inga nyanser: kvinnor är biologiskt förutbestämda för ett liv som mammor, pappor för ett liv i förvärvsarbete. Men så enkelt är det inte.

Vi vet att barn behöver sina pappor, genom hela uppväxten. Vi vet att de flesta kvinnor vill arbeta, kanske inte hela tiden, men de vill inte hamna i en beroendeställning som de inte kan ta sig ur. Vi måste skapa möjligheter för både mammor och pappor att fullt ut engagera sig i omvårdnaden om barnen.

Inte heller i Petra Ulmanens (SvD Brännpunkt 25/8)
värld finns några nyanser, allt är svart eller vitt.

Antingen jobbar alla mammor heltid eller så är alla mammor hemmafruar. Alla mammor mår bra av att jobba, slår hon fast, ju mer, desto bättre, för det visar statistiska undersökningar.
Alla som vet något om statistik vet att man inte kan tolka det så. Orsakssambandet kan gå åt andra hållet - de som har god hälsa kan jobba mer än de vars hälsa sviktar.
Vi kan inte forma en ny familjepolitik utifrån stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor ska vara, vare sig dessa föreställningar baserar sig på radikalfeministiska teorier eller på rent biologiska argument.

Det ena diket är inte trevligare än det andra, vi ska se till att hålla oss på vägen. För kristdemokraterna är det viktigt att makten över vardagen hamnar på rätt nivå. Det som familjegemenskapen själv kan hantera ska den också själv ansvara för och besluta om.

Det offentligas uppgift är att stödja familjerna. När staten styr och ställer och fäller avgöranden i frågor där föräldrarna har
bättre kunskap, då har makten flyttats för långt från de enskilda, då har makten hamnat på fel ställe. Och då far människor illa.

Så har det blivit i Sverige. Höga skatter och styrande subventioner till barnomsorgen gör valfriheten minimal. Efter föräldraförsäkringens slut förväntas både mammor och pappor arbeta lika hårt och prestera lika mycket som unga singlar.
Många små barn får långa dagar på förskolan och småbarnsföräldrar bränns ut i ett allt för hetsigt tempo. Enligt Försäkringskassans studier är kvinnor sjukskrivna i betydligt högre utsträckning än män. Det gäller i de allra flesta västeuropeiska länder.
Men Sverige utmärker sig genom att skillnaderna i sjukskrivning mellan män och kvinnor ökar över tiden. Förra året hade kvinnor i åldersgruppen 30-39 år totalt sett 126 procent fler sjukpenningdagar jämfört med männen.

Sannolikt har detta, åtminstone delvis, med familjepolitikens inriktning att göra. Det finns en stor grupp föräldrar som under en period av livet ser barn, hem och familj som
sin viktigaste uppgift och som idag lämnas utan valmöjligheter för att exempelvis gå ner i arbetstid eller ta en ”time-out” från arbetslivet.
De upplever sig tvingade att arbeta heltid även under den korta period då barnen är små. De slits av att inte få prioritera det de mest av allt brinner för, sina barn. Idag är denna grupp dominerad av kvinnor, men männen blir allt fler.
Familjepolitiken har anpassats efter en norm där förvärvsarbetet alltid sätts i främsta rummet. För oss är det självklart att barnets bästa måste sättas främst.

Barnens och föräldrarnas psykiska och fysiska hälsa ska inte äventyras på grund av politikers vilja att styra. Därför vill vi ha valfrihet. Föräldrarna ska få verktyg att själva planera sin vardag och omvårdnaden om barnen. Vårdnadsbidrag är ett sätt att möjliggöra att gå ner lite i arbetstid eller att stanna hemma lite längre när barnen är små.

Låt oss ge makten till föräldrarna att själva att avgöra hur de ska ordna omsorgen om barnen, utan tvingande påbud från
politiker och tyckarelit.