Socialstyrelsens rapport om damp och ADHD öppnar slussarna för ännu mera amfetamin till bråkiga och stökiga barn. Konsensus har inträtt och spelet är över, skriver Eva Kärfve, som blåste i visselpipan och utmanade en neuropsykiatrisk elit.

När jag för två år sedan öppet började kritisera diagnosen damp, som den formulerats av neuropsykiatern Christopher Gillberg och hans medarbetare i Göteborg, räknade jag med att möta motstånd. Men jag föreställde mig att bli bemött av sakliga och sofistikerade argument.
Av detta blev emellertid intet; i stället bemöttes jag med tillmälen och försök att tysta mig, allt grundat i sårad fåfänga och moralisk indignation snarare än i rationella överväganden.
Det var en märklig erfarenhet. Kränkta forskare som inte ville ha insyn och som öppet demonstrerade sitt förakt, kränkta läkare som skrev på indignerade protestlistor om saker de rimligtvis inte hade någon kännedom om.

Det fanns ingen anledning att ta det personligt. Det hade drabbat vem som helst som blåst i visselpipan.
Själva strategin står att läsa i en Council Report från amerikanska läkarsällskapet, publicerad 1998. Där diskuteras ingående den kritik som riktats mot den amerikanska ADHD-forskningen. Det finns två sorters kritik, säger man. Den ena är inomvetenskaplig och behandlar nyanser i det empiriska forskningsarbetet. Den är lågmäld - och legitim. Den andra är högröstad och "teoretisk" och kännetecknas av förvrängningar och lögnaktigheter. Den står ofta i någon förbindelse med scientologin (!).

Denna antikritik från en ansatt forskargrupp står att läsa i Socialstyrelsens kunskapsöversikt om ADHD, som blev offentlig förra fredagen. Det finns ingen anledning att fråga sig varför den hamnat där.
Författaren till själva brödtexten på drygt 260 sidor, Björn Kadesjö, har i ett eget brev till Socialstyrelsen (Dnr 9511/ 2000) lagt fram samma formel: Det handlar om "smutskastning med lögner och felaktigheter", avsikter att "misskreditera" och förmåga att ge "underlag för virrhjärnor att ge sig på Christopher". Skulle Socialstyrelsen vilja ingripa?

Socialstyrelsen ingrep genom att ge Björn Kadesjö uppdraget att sammanställa kunskapsöversikten. Man hade redan ett arbetsmaterial producerat av Gillberggruppen och där Kadesjö var en av upphovsmännen.
Men man hade också begärt in en second opinion av barnpsykiatern Tomas Ljungberg, för att någorlunda tillfredsställa kravet på allsidighet. Ljungberg gick noggrant tillväga och inkom med en hundrasidig rapport, som på några avgörande punkter motsade Gillberggruppen. Det var i detta sammanhang Kadesjö skulle göra sin insats.

Kadesjö sopade motsättningarna under mattan. Dock var han tvungen att skära ner på antalet drabbade barn - från 10 procent till 2-5 procent - men med tillägget att lika många kunde ha en mer beskedlig men minst lika funktionshindrande damp/ADHD, som också skulle tas hänsyn till.

Dampbegreppet, som sedan femton år motstått alla försök till lansering utrikes och som saknas helt i flertalet internationella kunskapsöversikter, blev nu en lovande diagnos med framtiden för sig.
Vare sig nu tillståndet kallas ADHD, damp eller ADHD + DCD kräver det betydande insatser. Kadesjö förespråkar ett "totalt omhändertagande". Detta innebär medicinering med metylfenidat - det som i allmänt språkbruk kort och gott benämns amfetamin - som i sin tur kräver noggrann uppföljning.
Psykosociala insatser kan också vara på sin plats, men här svävar rekommendationerna en aning. Viktigast är trots allt amfetaminbehandlingen, och här ger kunskapsöversikten praktiska råd, till exempel hur den behandlande läkaren ska hantera trilskande barn som vägrar medicinering.

På sidan 200 i rapporten heter det att man tillsammans med barnet ska "hantera" läkemedlets positiva och negativa sidor och "den känsla det måste väcka att behöva ta medicin när man egentligen upplever sig alldeles frisk." (min kursiv.)

Vackrare uttryck för det som sociologin benämner symboliskt våld går väl knappast att finna.
En av huvudfrågorna kring damp, liksom ADHD, har varit om det finns en genetisk defekt som determinerar tillståndet. Vanligen beskrivs det genetiska bidraget som flerfaldigt och, förmodligen, vitt spritt i befolkningen.
Men i Kadesjös värld regerar generna i praktiskt taget ensamt majestät, och därför rekommenderar han konsulterande föräldrar att rita upp ett litet släktträd för att sedan i lugn och ro därhemma ringa in knepiga anförvanter.

Finner exempelvis mamman sig själv vara en av dessa kan amfetamin också bli aktuellt för henne, eftersom "patienter med måttliga problem har mest glädje av medicin" som det står på sidan 217.
Det handlar om dåligt minne, slarv, glömska, bristande planering och en känsla av att vara utarbetad, detta alltså i måttlig grad.
Men Kadesjös omfångsrika rapport är inte det hela. Längst fram i kunskapsöversikten finns sex sidor under rubriken "Socialstyrelsens slutsatser".
Det är idel förnuftiga synpunkter, som öppet redovisar svagheter i den forskning man lutar sig mot. Här finns ingen damp, som ju också strukits i rubriken. Däremot finns reflektioner kring amfetaminbehandlingens okända långtidseffekter. Och här erkänns också att själva diagnosen skulle kunna vara en belastning för barnet, en farhåga som annars har avvisats som handikappfientlig.

Frågan som dröjer kvar är: Utifrån vilket underlag drar Socialstyrelsen sina slutsatser? Kanske bedrar läsaren sig själv genom att förväxla slutsats med sammanfattning.
Men arrangemanget ger stor rörelsefrihet. Vill man påstå att damp är avskaffat kan man luta sig mot slutsatserna. Läsare av Kadesjös översikt kan med fog påstå motsatsen. Socialstyrelsen sanktionerar i och för sig alltihop.

Detta är konsensus i sin renaste form. Alla får sitt, debatten tystnar och det enda som kvarstår är en djup förvirring.
I denna oreda är det dags att kalla tillbaka Christopher Gillberg. För till de strategier som syftar att desarmera kritik utan att gå i svaromål, har Gillberg fogat en nyordning som säkert inte föresvävat författarna till Council Report.
Genom att dra sig undan och bara vid enstaka tillfällen kvida till i medierna har han framställt sig som en syndabock och som själva inkarnationen av neuropsykiatrernas kollektiva lidande.

Men nu kan det räcka med spel. Inte minst som den enda slutsats som är förenlig med kunskapsöversiktens alla versioner är att amfetaminbehandling hädanefter kommer att anses bra mot lite av varje.
Och det var väl det saken ytterst gällde. I övrigt är allt som det brukar. Mer på grund av eftergivenhet än av övertygelse förefaller Socialstyrelsen ha gett dampdiagnosen anstånd. Ännu en liten tid kommer den att fladdra omkring, men nu en aning i skymundan.
Precis som det anstår ett hjärnspöke.

Eva Kärfve
docent i sociologi
(Författare till boken Hjärnspöken)