Med hushållsnära tjänster får föräldrarna tid över för sina barn, menar artikelförfattaren. Foto: Hasse Holmberg
Dagligen debatteras olika vinklar på jämställdheten, men få talar om vilka konsekvenser jämställdheten får för barnen. Både mamma och pappa ska kunna arbeta heltid, men det leder till att de små barnen har arbetsdagar som är längre än heltid.
Det är barnen som får betala priset för jämställdhetsmålen. Utgångspunkten i varje familj, och även i samhället, borde i stället vara barnen; hur mycket tid behöver de tillsammans med sina föräldrar och vad är en rimlig ”arbetstid” för dem?
Det kommer allt fler larmrapporter om att såväl barn som föräldrar inte mår bra och lider av stress-symtom, men hur långt ska det behöva gå innan vi vågar erkänna hur fel det känns att lämna bort våra små barn hela dagarna?
Barnens välbefinnande är beroende av att föräldrarna mår bra och har tid och ork för dem. Genom att ge barnen av vår tid signalerar vi att de är viktiga.
Detta ger dem en god självkänsla, vilket är avgörande för att de ska bli trygga och ansvarstagande människor. Således torde det vara en god investering för samhället att uppmuntra mammor och pappor att tillbringa mer tid med sina små.
Det är bra att vi nu får möjlighet till avlastning genom skatteavdrag för hushållstjänster. Då kan de som har råd anlita hjälp och därmed få mer tid till annat.
Tanken är dock inte främst att ge föräldrar mer tid för sina barn, nej, de sysslorna är också avdrags- gilla, så att vi varken ska behöva laga mat, hämta eller lämna på dagis eller skjutsa till aktiviteter.
Allt det som tidigare betecknades som vardagsliv ska nu rationali- seras bort, så att föräldrarna kan ägna ännu mer tid åt sina ”riktiga arbeten”.
Problemet är att det inte går ihop, för det är också ett arbete att ha barn och ett arbete som kräver tid. Föräldrar har egentligen världens viktigaste arbete; att fostra framtidens generation, men det är ett arbete som inte räknas.
Att själv vilja fostra sina barn och ägna dem tid är knappt varken ekonomiskt möjligt eller socialt accepterat. Mammor och pappor uppmuntras att tidigt lämna bort sina barn, och ansvaret för dem, till så kallade experter som är bättre på att ta hand om barnen än föräldrarna själva.
Hur ska någon annan, om än välutbildad, som samtidigt ska ta hand om flera andra barn, veta vad som är det bästa för det enskilda barnet, ha tid, lyssna och samtala? Det är främst föräldrarna som har det intresset.
Många barn tillbringar en allt större del av vardagen utanför hemmen, 30 timmar i veckan i bästa fall. Med dagens stora förskole- och skolklasser handlar det tyvärr ofta mer om barnpassning än skapande, inlärning och utveckling, trots engagerad personal.
De som har tillbringat mycket tid med sina barn vet att frånvaron aldrig kan kompenseras med kvalitetstid. Det är bara ett uttryck som hårt yrkesarbetande föräld- rar har uppfunnit för att dämpa ett dåligt samvete. Kvalitetstid är inte något vi kan skapa mellan fem och sex på eftermiddagen.
Kvalitetstid är något som infaller under kvantitetstiden, fem minuter då och då, men utspritt under många timmar. Barnen är klokare än vi, de signalerar tydligt att de vill och behöver tillbringa mer tid tillsammans med oss, men eftersom samhället idag premierar yrkesarbete blundar vi ofta för barnens önskemål.
Längst inne i oss gnager dock samvetet i föräldrahjärtat, för egentligen vet vi ju vad som är viktigast i livet.
Ärligt talat, hur mycket missar vi egentligen när vi under några år väljer att växla ner och spendera mer tid tillsammans med våra barn, för att verkligen lära känna dem? Vill vi i slutet av vårt liv se tillbaka och ångra våra prio- riteringar?
Vart tog vardagslivet och föräldra- ansvaret vägen? Vi föräldrar måste se till att ta tillbaka det och inte förlita oss på att andra vuxna, som kommer och går i våra barns liv, ska se dem, lyssna, uppmuntra, ge kärlek och därmed den trygghet de behöver för att formas till kloka samhällsmedborgare.
Det är vårt ansvar att vägleda barnen i livet och för det krävs tid.
Låt oss få avsätta den tid som behövs.
