Nyligen presenterade regeringens särskilda utredare Göran Harnesk betänkandet Fortsatt föräldrar - om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull. Utredningen föreslår bland annat att lagen från 1947 om att hela barnbidraget i alla lägen ska utbetalas till mamman ska avskaffas. Vi skulle därmed kunna få en könsneutral lagstiftning som bättre speglar dagens familjeförhållanden. Förslaget till delat barnbidrag vid växelvis boende är en principiellt mycket viktig jämställdhetsfråga.
Det är dags att bryta den kollektiva nedvärderingen av papporna.
Nalin Pekgul och Carina Ohlsson
S-kvinnor har drivit denna fråga länge och den socialdemokratiska regeringen ville ändra lagstiftningen redan 2006, men Vänstern och de borgerliga partierna förenades då och röstade nej till det socialdemokratiska förslaget. Att Vänsterpartiet svek i frågan om könsneutrala barnbidrag är obegripligt. Samma Vänsterparti har motionerat i riksdagen om att individualisera föräldraförsäkringen med motiveringen att barn är båda föräldrarnas ansvar.
Vänsterpartiets motstånd mot könsneutrala barnbidrag avslöjar att partiet inte vågar vara konsekvent i sin syn på föräldrar. Deras motstånd mot könsneutrala barnbidrag speglar en populism baserad på rädsla att stöta sig med kvinnliga väljare.
Fredrik Reinfeldt (M), då partiledare i opposition, visade minst tilltro till pappors förmåga att vara bra föräldrar. Enligt SvD den 22 november 2005 befarade Reinfeldt att män med alkoholproblem kunde tvinga till sig halva barnbidraget för att finansiera fortsatt alkoholmissbruk och därmed inkompetensförklarade han pappor generellt.
I dag delas barnbidraget bara lika mellan föräldrarna om båda är överens och ansöker om det till försäkringskassan. I de fall där mamman inte går med på det går hela barnbidraget till henne och pappan blir rättslös.
Att kvinnor vidmakthåller rättigheter som även män borde få ta del av är fel. En viktig förutsättning för kvinnors och mäns frigörelse är att också männen görs delaktiga i sina barns utveckling. Men det förutsätter att de också blir accepterade i hela sin föräldraroll – även när det gäller att göra inköp av kläder och leksaker till barnen.
När barnbidraget infördes 1947 var det mer logiskt att det oavkortat, i alla lägen, skulle gå till kvinnan. Det sågs dessutom med den tidens ögon som ett viktigt led i kampen för kvinnors villkor. Mannen hade försörjningsbördan och arbetade utanför hemmet medan kvinnan var hemma med barn, men utan egen inkomst. Idag förvärvsarbetar kvinnor med barn i mycket högre grad än för sextio år sedan och pappor tar mycket större del i omsorgen om barnen.
Lika naturligt som det 1947 var att lagstifta om att ge hela barnbidraget till kvinnan, lika tidsenligt är det att i dag säga att det ska kunna delas lika. Att behålla den gamla lagstiftningen skulle vara att legitimerar en struktur som säger att modern är den viktigaste föräldern och därmed konservera gamla könsskillnader.
Det är också viktigt att komma ihåg att barnbidraget är till för barnen och inte till föräldrarna. Barn har rätt till en nära och trygg relation till både mamma och pappa. Om ett delat barnbidrag leder till att föräldrarnas ansvar och engagemang för barnet blir mer jämlikt gynnar det självklart barnen.
Genom att betala ut hela barnbidraget till mammorna även när det finns dom eller avtal om gemensam vårdnad underkänns män som fäder. Det är dags att bryta den kollektiva nedvärderingen av papporna. Männen som grupp är lika ansvars- och kärleksfulla i sin roll som fäder som kvinnor är i sin roll som mödrar. Det är inte rimligt att samhället via regler i skatte- och bidragssystem konserverar gamla fördomar.
Vad ger makthavare för signaler till alla de män som tar ansvar för sina barn?
NALIN PEKGUL
ordförande S-kvinnor
CARINA OHLSSON
vice ordförande S-kvinnor och riksdagsledamot
