På Brännpunkt (28/1) skriver Joakim Holmertz, ordförande för Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm, ett debattinlägg med rubriken: ”Barnbidrag bör inte ges till alla”. Holmertz poäng är att det universella barnbidraget bör behovsprövas så att endast de verkligen utsatta familjerna får ta del av det. Barnbidraget är visserligen en viktig del av välfärden, betonar Holmertz. Dock tycker han att det är orimligt att metallarbetaren ska betala skatt som via barnbidraget hamnar i advokatens plånbok.
Det grundläggande för välfärdstaten är att man erkänner människornas rätt till en viss levnadsstandard.
Conrad Palmcrantz
Det är givetvis en sympatisk ståndpunkt, men enligt mig så har Holmertz missförstått tankar det svenska trygghetssystemet. Jag anser att han blandar ihop välfärd med socialpolitik och när man diskuterar trygghetsåtgärder är det viktigt att hålla isär de begreppen. Till sin karaktär är de nämligen fundamentalt olika.
Låt oss börja med socialpolitik. Den typen av trygghet handlar ofta om riktade statliga åtgärder mot en specifikt utsatt grupp. Tanken är att det inte ska vara några allomfattande garantier för att säkra medborgarnas välmående, utan det är mer ett ingripande för att stävja social oro. Socialpolitik sker lite på nåder hos de bemedlade som nedlåter sig till att sträcka ut en hjälpande hand till de behövande.
Sen har vi välfärd. Det grundläggande för välfärdstaten är att man erkänner människornas rätt till en viss levnadsstandard i utbyte mot att de bidrar utefter förmåga. Detta gäller såväl metallarbetare som advokat och medborgarna får därigenom ett gemensamt mål att sträva mot. Omsorgen blir genom välfärd mindre stigmatiserande och mer utav ett allmänintresse.
I sin artikel påpekar Holmertz mycket riktigt att det finns familjer som klarar sig utan barnbidrag. Jag skulle vilja tillägga att det också finns familjer som är oberoende av kostnadsfri sjukvård och offentligt finansierad grundskola. Vill Holmertz behovspröva även den typen av omsorg?
CONRAD PALMCRANTZ
SSU Gävle
