Ända fram till 1978 ansåg jag att dagis var den enkla och självklara lösningen på ekvationen arbete - barn. Jag var feminist, förespråkade jämlikhet mellan könen och såg det som ett framsteg att små blöjbarn fick tillbringa sina dagar i offentlig barnomsorg medan föräldrarna ägnade sig åt viktigare ting, d.v.s. yrkesarbete på heltid. Man fick barn och fortsatte sedan, efter en kort tids föräldraledighet, att arbeta som om ingenting hade hänt.

1978 hände dock någonting som fick mig att ändra uppfattning. Jag slutade inte att vara feminist. Långt därifrån. Men jag upphörde att diskutera familjepolitik och barnomsorg på ett teoretiskt plan. Jag fick barn och upptäckte verkligheten bakom de klämkäcka parollerna, insåg att barn inte är små kollin som man utan komplikationer lämnar till dagis på morgonen och hämtar ut igen på kvällen.

Jag konfronterades med dagissystemets baksida (sjukdomarna, smittspridningen, personalkarusellen) och tvangs uppleva hur glädjen i mitt barns ögon förbyttes i sorg och
desperation, hur ett glatt och harmoniskt barn gled i in något som skulle ha kallats depression om det gällt en vuxen.

Visst hävdade dagispersonalen att gråten upphörde så snart jag stängt dörren bakom mig. Men jag märkte ju skillnaden, hemma, och fick lov att bita i det sura äpplet och medge att jag haft fel. Uppåt väggarna fel. Jag och barnets far sade adjö till dagis. Vi valde ett i vissa avseenden mer komplicerat liv, men det är ingenting vi någonsin ångrat.
Livet kan helt enkelt inte fortsätta som tidigare när man fått barn. Tillvaron ställs på huvudet. Det är bara att erkänna. Barns behov kan inte tillfredsställas i ett system där alla vuxna, under hela sitt produktiva liv, förutsätts arbeta heltid, åtta timmar om dagen exklusive restid till och från arbetet.
Jag har länge retat mig på att kvinnorörelsen så ofta förnekat detta faktum. I och för sig förstår jag anledningen. Kvinnor har fortfarande en så svag ställning på arbetsmarknaden att de, för att inte diskrimineras, till varje pris måste
hävda sin fulla och odelade arbetskapacitet även som småbarnsföräldrar.

Men en jämställdhet som går ut över barnen (och kvinnornas egen hälsa!), en jämställdhet som helt och hållet sker på patriarkatets och kapitalets villkor är inte en jämställdhet värd namnet.

Därför var det oerhört befriande att läsa Nina Björks kolumn i Dagens Nyheter (30/10). En känd feminist som säger som det är och inte som man måste säga för att gälla som hallstämplad kvinnokämpe. Sanning och äkta erfarenhet i stället för tjänande ideologi och tillrättalagd verklighetsbeskrivning.
Men naturligtvis kom som ett brev på posten (jag upplevde själv exakt samma sak när jag på åttiotalet kritiserade dagis och förespråkade förkortad arbetstid och delat föräldraskap!) beskyllningen för att ha svikit kvinnokampen.
Jag tänker på Petra Ulmanens bistra inlägg i Expressen (2/11) där hon i närmast hånfull ton angriper Nina Björk för att ha gjort ”en ideologisk helomvändning” bara för att hon blivit mamma.

Jag får intrycket att Ulmanen
egentligen inser att Björk har rätt. Men av politiska skäl får man inte säga som det är, eftersom man då ”spelar på kvinnors skuldkänslor” och undergräver kampen för jämställdhet.

Om man inte visste att Ulmanen var en ledande svensk feminist skulle man kunna tro att hon var anställd att föra Grottekvarnens talan, så benhårt försvarar hon kapitalets rätt att heltidsutsuga även föräldrar med blöjbarn.
I somras konstaterade jag, i ett debattinlägg här på Brännpunkt, att de tyngst vägande inläggen i den familjepolitiska debatten den senaste tiden gjorts av män. Carl Hamilton och Per Kågeson var mina exempel.
Jag tycker fortfarande att det är tragiskt att många kvinnor, av ren självbevarelsdrift, tvingas förneka det uppenbara, nämligen att föräldraskap och heltidsarbete inte är möjligt att förena de första småbarnsåren.

Desto mer glädjande är det att Nina Björk nu tagit bladet från munnen. Man är sannerligen inte mindre feminist för att man erkänner och försvarar barnens behov. Däremot sviker man kampen
för jämställdhet om man, som hittills, lämnar männen utanför ekvationen.
Simone de Beauvoir har betytt mycket för mig och andra feminister. Men som småbarnsmamma hade jag svårt att smälta hennes nedvärderande inställning till barnafödande och föräldraskap. Jag förstod att denna inställning präglats av kvinnornas villkor i dåtidens franska samhälle. Men kände mig ändå illa berörd, illa till mods, ja just nedvärderad. När nu Nina Björk, som också älskar Simone de Beauvoir, börjat tampas med dessa frågor tror jag att vi har en chans att komma lösningen på spåren.

Vi ger oss inte, vi börjar om igen. Och den här gången får även barnen vara med - för att nu inte tala om alla dessa förlupna pappor som måste förmås att inse sin uppgift i livet.