Vi kan inte finna annat än att denna process måste vara ytterst traumatiserande för barnen.

Angela Beausang, Carina Ohlson och Tomas Wetterberg

Sverige kan misshandelsdömda mäns intressen värderas högre än barns bästa. Naturligtvis skulle ingen domstol eller socialförvaltning uttrycka sig på det sättet, men det finns fall där dessa myndigheters handlande i praktiken innebär att barn traumatiseras för att den misshandelsdömde mannens intressen ska tillgodoses.

I mitten av januari kom en ny dom i ett fall där en våldsutsatt kvinna förlorat vårdnaden om sina tre små barn till den man som misshandlat henne. Mannen är dömd till fängelse för det upprepade våldet mot kvinnan, och i domarna beskrivs hur barnen närvarat vid misshandeln. Barnen har tillerkänts ersättning från Brottsoffermyndigheten och mannen har även dömts att betala skadestånd samt haft besöksförbud.

Efter att han avtjänat sitt straff fick han rätt att umgås med barnen tillsammans med en kontaktperson. Men barnen var skräckslagna, och umgänget kunde inte fullföljas på det sätt mannen hade rätt till. Bland annat fann en umgängesstödjare att barnen var så rädda att det inte var försvarbart att tvinga dem att träffa mannen.

Kvinnan och barnen har levt med skyddade personuppgifter, och mannen har bara träffat barnen tre gånger från det att han häktades för misshandeln 2008, tills det att socialförvaltningen i hans hemkommun tvångsomhändertog barnen och hämtade dem åt honom i oktober 2012. Hämtningen skedde så abrupt att barnen inte hann förberedas på minsta sätt eller ens få med sig ytterkläder och gosedjur. Socialförvaltningen såg direkt till att bryta all kontakt mellan mamma och barn, som inte fick se varandra eller ens prata med varandra på telefon på över 100 dagar.

Varför togs då barnen så plötsligt från sin mamma? Det skedde med hänvisning till LVU som i sin tur baserar sig på felaktiga påståenden från den misshandelsdömde mannen, exempelvis att kvinnan skulle vara benägen att rymma med barnen och döda dem. Tidigare vårdnadsutredningar visar dock att kvinnan har god omsorgsförmåga. Hon har heller inte någon psykisk sjukdom, missbruk eller annat som skulle göra henne olämplig som förälder. Socialförvaltningen i den berörda kommunen är anmäld till Socialstyrelsen för tjänstefel.

Det är alltså fråga om ett säkerligen mycket traumatiserande LVU-förfarande där barnen på obestämd tid helt separeras från sin anknytningsförälder, och beslutet är inte ens fastslaget i socialnämnden. Vi kan inte acceptera att det är så illa ställt med barns rättssäkerhet i Sverige.

Inte bara den aktuella socialförvaltningen, utan även rättsväsendet tycks ha sympatiserat med den misshandelsdömde mannen och underlåtit att ta det våld han utsatt kvinnan och barnen för på det allvar det förtjänar. Trots att det är myndigheterna själva som dömt mannen och som hjälpt kvinnan att få skyddade uppgifter, skriver tingsrätten i en dom från i somras att kvinnan lever gömd utan fog. Tingsrätten ger hela vårdnaden till mannen, och visar stor förståelse för de omständigheter som de anser gjorde att han misshandlade kvinnan. ”Mannen framstår inte i brottmålsdomarna som en person som med vett och vilje kränker och utövar våld mot sin hustru”, skriver rätten. Våldet skylls på att mannen varit stressad och på kommunikationsproblem, och kvinnans rädsla för mannen läggs henne till last på ett sätt som gör att hon förlorar barnen.

Tingsrätten skriver nämligen att den inte hade tvekat om att det varit bäst för barnen att stanna hos mamman, om det inte varit just för att mamman levde gömd och att det innebar att barnens liv blev ”oacceptabelt inskränkt”.

Men var det sant? Levde barnen ett inskränkt liv hos sin mamma? Enligt ett flertal vittnesmål hade barnen goda levnadsomständigheter, vilket beaktades i domen från januari, som dock gav den misshandelsdömde fortsatt vårdnad. De hade på sin hemort många vänner och intressen och var aktiva inom både idrottsliv och musik.

Mamman straffas i praktiken av samhället för att ha gjort precis det som samhället alltid säger att mammor ska – lämna mannen som slår och sätta sig själv och barnen i säkerhet. Har kvinnor och barn rätt att leva fria från våld?

Utifrån vad barnpsykologin säger om att plötsligt separera små barn från sin anknytningsförälder och därefter inte tillåta kontakt med denna inom för barnen överskådlig tid, finner vi hela processen anmärkningsvärd. Vi kan inte finna annat än att denna process måste vara ytterst traumatiserande för barnen och mamman, och att det sätt på vilket både rättsväsende och socialtjänst agerat inte är ägnat att öka allmänhetens förtroende för dessa myndigheter. Och vi finner det oacceptabelt att misshandelsdömda mäns intressen i praktiken tillåts väga tyngre än barns bästa.

ANGELA BEAUSANG

ordförande Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

CARINA OHLSSON

ordförande SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund

TOMAS WETTERBERG

styrelseordförande MFJ, Män för jämställdhet

Fler debattartiklar om kvinnofrid och barn: