Det senaste årets uppmärksammade fall där barn har dödats i bland annat Örebro, Umeå och Sigtuna och nu senast i Ljungby väcker starka känslor och en rad frågor kring hur detta kan inträffa i dagens Sverige. Att ett barn misshandlas till döds tillhör det mest extrema inom ett spektrum av utsatthet. Barn utsätts för misshandel, sexuella övergrepp och bristfällig omsorg varje dag i Sverige. Det sker i alla delar av samhället, inom alla samhällsklasser, i städerna såväl som på landsbygden.
Under de senaste fem åren har polisanmälningarna för misshandel och sexuella övergrepp mot barn flerfaldigats. År 2010 polisanmäldes 2 550 fall av misshandel mot barn 0-6 år gamla och drygt 7 300 fall av sexualbrott mot barn under 18 år.
Världshälsoorganisationen har deklarerat att skadlig behandling av barn inom familjen är ett allvarligt folkhälsoproblem, och att alla stater har ett ansvar att arbeta aktivt mot barnmisshandel och vanvård, samt att vara uppdaterade om hur vanliga övergreppen är.
Sverige har nyligen fått kritik av FN:s barnrättskommitté bland annat för brister i statistiken och otillräcklig forskning om sexuella övergrepp mot barn. Kritik av det här slaget visar tydligt att Sverige kan och måste göra bättre ifrån sig i arbetet med att komma tillrätta med våldet mot barn. Trots förbättringar i samhällets skydd för barnen under de senaste decennierna – lagstiftning mot barnaga och annan kränkande behandling, skärpning av sexualbrottslagstiftningen, etablering av barnahus runt om i landet – har både rättsväsendet, de sociala myndigheterna och hälso- och sjukvården lång väg att gå för att tillgodose de utsatta barnens behov.
Det finns dock redan idag goda exempel på hur vi kan stärka insatserna för utsatta barn. Sedan år 2009 finns en arbetsgrupp inom Svenska Barnläkarföreningen för barn som far illa. Arbetsgruppen syftar både till att arbeta med förebyggande insatser och att stärka en tvärprofessionell samverkan i omhändertagandet av barn som utsatts för brott, bristande omsorg eller på annat sätt farit illa.
Vi ser att många av anledningarna till att samhället sent upptäcker att barn far illa beror på brister i kompetens och rutiner inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, förskolan, skolan, och rättsväsendet. Utifrån vår samlade erfarenhet av arbete med utsatta barn ser vi också många insatser som skulle kunna förbättra för barnen.
Trots de svårigheter som påtalats har Sverige alla förutsättningar att vara ledande i att förebygga, utreda och behandla fall där barn far illa. Det kommer att kräva ett samlat grepp. Vi ser tre områden som regeringen behöver prioritera:
• Etablering av regionala nämnder för granskning av dödsfall hos barn
• Ett nationellt handlingsprogram för det medicinska omhändertagandet av barn som far illa
• Ett nationellt kunskapscentrum för barn som far illa.
Lex Bobby, som trädde i kraft 2008 för att skapa haverikommissioner vid oväntade dödsfall hos barn, omfattar endast fall där ett barn har dött till följd av ett brott. Vi anser att det är otillräckligt. Sverige bör ha ett system för att granska alla dödsfall hos barn 0-18 år. Det kan ske genom etablering av regionala grupper enligt en framgångsrik brittisk modell, där erfarna barnläkare, rättsläkare, poliser och socialsekreterare regelbundet synar alla dödsfall hos barn. Vinsten är att kunna identifiera orsaker till att barn dör, till exempel i olycksfall, och kunna åtgärda risksituationer genom återkoppling till socialtjänsten, barnhälsovården, sjukvården, trafiksäkerhetsverket och andra myndigheter. Förfarandet ger också möjlighet att upptäcka och få övergripande kunskap om brott mot barn.
År 2006 skapades Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) genom ett regeringsbeslut. Två år senare tog NCK fram ett nationellt handlingsprogram för den medicinska vården av vuxna sexualbrottsoffer. Nu kräver barnen sitt. Samma politiska behövs nu för att ge utsatta barn ett eget nationellt handlingsprogram och ett nationellt kunskapscentrum som kan sätta fokus på de utvecklingsbehov som är specifika för arbetet med barn som far illa.
På så sätt kan vi samla den främsta nationella och internationella kunskapen på ett och samma ställe. Det skulle skapa goda förutsättningar för att driva på den medicinska kompetensutvecklingen, bedriva internationellt konkurrenskraftig forskning, öka kunskapen i samhället och bygga broar mellan de som arbetar med utsatta barn.
Dagens barn har rätt till en trygg uppväxt. De ska dessutom bygga morgondagens samhälle. För att bli människor som kan göra gott för sin nästa, sina barn och samhället i stort behöver de växa upp med kärlek och omsorg. Det är allas vårt ansvar att se till att de får det.
STAFFAN JANSON
barnläkare
ANDERS W JONSSON
barnläkare
MARIE KÖHLER
barnläkare
STEVEN LUCAS
barnläkare
GABRIEL OTTERMAN
barnläkare
