”Varför ökar olyckorna för barn under ett år? Varför bara i Sverige? Alla inom barnsjukvården vet, men det är bara jag som törs säga som det är.” I mars 2010 levererade familjerådgivaren Eva Sternberg en skakande nyhet på Expressens debattsida. Olyckorna bland svenska småbarn – allt från otäcka fall till fingrar i bildörrar och skållning av kastruller vid spiskanten – berodde helt enkelt på fumliga pappor, som genom ett ökat uttag av föräldraledighet fått för sig att de kan ersätta mammorna.

”En majoritet av Sveriges politiska partier har bestämt sig för att lägga sig i småbarnsfamiljernas liv, direkt från födseln”, hävdade Sternberg. ”Under flera år har jag påpekat att den svenska föreställningen, att mammor kan bytas ut mot pappor under barnets första år, är livsfarlig.”

Ett par år tidigare ventilerade professor Annica Dahlström samma oro i Aftonbladet, med anledning av hennes bok Könet sitter i hjärnan:

”Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.”

Detta lät allvarligt. Många människor har tagit intryck av dessa experter, vilket kan avläsas inte minst i bloggosfären där könsroller och barnuppfostran är heta ämnen. Vi beslöt därför att undersöka hur det faktiskt ligger till med skadefrekvensen bland små barn i Sverige.

Har olyckorna blivit fler? Är pappor farligare för de minsta än mammor?

Nu föreligger resultatet, i en vetenskaplig artikel som publiceras i tidskriften Journal of Epidemiology and Community Health. Den ger en helt annan bild än Eva Sternbergs och Annica Dahlströms.

Mellan 1987 och 2007 tredubblades de föräldralediga dagar som togs ut av pappor, till över 20 procent av det totala antalet. Under samma period skedde nästa en halvering av skador bland barn upp till två års ålder som var så pass allvarliga att barnen blev inlagda.

Det vore övermaga att ge papporna hela äran för de minskade skadorna under denna period, förklaringen är säkert mera komplex, men statistiken från Försäkringskassan och sjukvården ger i alla fall inget stöd för Sternbergs och Dahlströms verklighetsuppfattning.

Eftersom aggregerad statistik av det här slaget inte ger klarhet om orsakssamband gick vi vidare med vår forskning.

När vi granskade alla förstfödda svenska barn åren 1988–89 hade 817 råkat ut för olyckor som krävde inläggning på sjukhus medan mamma var hemma, mot 67 när pappa var hemma. I proportion till de uttagna dagarna löpte barnen 12 procent lägre risk att skadas när fadern hade ansvaret.

Då man justerar för olika sociodemografiska faktorer försvinner denna statistiska skillnad, eftersom familjer där pappor valde att vara hemma ofta var mer socialt gynnade. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att män och kvinnor, som kön betraktade, är lika bra eller dåliga på att skydda små barn mot allvarliga skador.

Forskare vågar inte ta itu med denna fråga, påstod Eva Sternberg, eftersom svaret skulle vara kontroversiellt och gå på tvärs mot vad som är politiskt korrekt. Men hennes utspel avslöjade att det snarare var hon som hade en ideologisk agenda:

”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt. Inget samhälle i världen har överlämnat åt män att ta hand om nyfödda barn – förrän vi i Sverige kom på den vansinniga idén i samband med industrisamhällets genombrott och Alva Myrdals avsky mot sin mor.”

Annica Dahlström var inne på samma spår:

”Mamman bör inte lämna barnet ifrån sig under de tre första åren och biologin gör att hon helst inte vill göra det heller.”

Dahlström har gett uttryck för att hennes hypoteser blivit vantolkade av medierna, men har ändå valt att avgå från Hjärnfonden i debattens efterdyningar.

Vi vill på detta sätt redogöra för vad vi ”vet” om barnskador och pappaledighet. Och om det finns argument mot män som närvarande småbarnsföräldrar hör i alla fall inte skaderisken till dem.

LUCIE LAFLAMME

professor

MICHAEL LUNDBERG

statistiker

CECILIA MAGNUSSON

docent

ANNA MÅNSDOTTER

med dr

alla vid Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet

LÄS OCKSÅ: Professor avgår efter ”pappadrev”