Nutidens pingströrelse borde avstå från oheliga allianser med gammaldags katolsk fundamentalism och i stället inse var den friska källan finns. Jesu ord, rent, klart och enkelt, befriat från tidens slam, skriver författaren Per Olov Enquist, som efterlyser en modern kristen fundamentalism.
Författaren Per Olov Enquist förordar en tunnare Bibel - bort med alla texter som orsakar lärotvister, krig och död. Foto: Maja Suslin/Scanpix
Sedan snart en månad: en debatt i Svenska Dagbladet om Bibeln. En teologisk debatt, där alla är oense om vad i Bibeln man bör tro på. Ofta används ordet bibeltrohet. Ibland fundamentalism.
Den grundläggande frågan, som man bör ställa om man är kristen, men ingen tycks ställa, är: vad är av Gud, och vad är av människa?
Jag följer debatten med stigande sorg. Jag ser människor som vill tro, men ständigt återvänder till texter som de dels betecknar som heliga, dels tidsbundna. Somliga kallar sig fundamentalister, men fundamenten skakar.
Jag tycker mig iaktta människor på gränsen till trossammanbrott.
I centrum står frågan om Jesusgestalten. Det är fundamentet. Egendomligt nog drar ingen konsekvenserna av synen på Jesus som trons fundament.
Bibeltrohet mot av människor uttryckta mänskliga fördomar tryckta i Bibeln är ju blasfemi.
I början av 1700-talet skrev herrnhutismens grundare, greve Zinzendorff, en mycket intressant analys av Bibeln, där han skilde ut trons egentliga fundament, det Jesus sagt och lärt, från så att säga den textuella omgivning som var av människor.
Han noterade att större delen av Nya Testamentet faktiskt bestod av texter skrivna av människor, och människor som för det mesta aldrig kommit i direkt kontakt med urkällan, alltså Jesus Kristus.
Men någon gång år 100 efter Kristus hade man satt punkt för de auktoriserade texterna. Och att detta var synd, eftersom under de kommande sextonhundra åren massor med insiktsfulla texter skrivits som borde infogas i Bibeln.
Bibeln, menade Zinzendorff, borde vara ett "work in progress", en text som ständigt förnyades, och därmed förnyade sig själv.
Det som kom av människor var intressant. Men - i princip - var det ingenting som skilde Paulus texter från Thomas av Aquinos eller, för den delen, ur vår synpunkt, ärkebiskop Hammars, eller du och jag. Alla var de tidsbundna, från olika tider, men mänskliga.
Kort sagt: vad var det egentligen som i princip skilde Paulus och ärkebiskop Hammars syn på kärnfamiljen ur biblisk legitimitetssynpunkt?
Intet, skulle Zinsendorff ha sagt, som dock aldrig fick träffa ärkebiskop Hammar.
Förslaget väckte ingen entusiasm bland dåtidens teologer. Bibeln kom aldrig att bli ett "work in progress". Men den fråga Zinzendorff ställde går inte att komma runt, och jag har aldrig mött en teolog som på ett anständigt sätt kunnat svara på den.
Vad i Bibeln är av människa? Och därmed tidsbundet. Och vad är det egentliga fundamentet, det gudomliga?
Man kan nämligen köra Zinzendorffs resonemang baklänges, och då blir frågan vad är kristen fundamentalism genast explosiv. Vad är egentligen den gudomliga kärnan?
Och nutidens "bibeltrogna" - vad exakt är de trogna mot? Gud i form av Jesus Kristus egna ord, eller sentida mänskliga tolkningar?
Anser man det förra kan en "bibeltrogen" kristen då genast exkludera Gamla Testamentet, som en blodig, färgrik historiebok av stort intresse för att lära oss bakgrunden, och varför Jesus tänkte och lärde som han gjorde.
Men alltså - väck. Nya Testamentet måste också reduceras. Att yrkesmördaren, torteraren och krigsförbrytaren Saulus inte ställdes inför en domstol för brott mot mänskligheten, utan omvändes till Paulus och som sådan skrev sina brev till de kristna församlingarna, ibland lysande humanistiska mästerverk
(1 Korintierbrevet 13), ibland fulla av fördomar och tidsbunden trolldom: det gör honom ju inte till något annat än människa. Som för övrigt aldrig träffat Jesus Kristus, och alltså är ett tvivelaktigt vittne om det som är kärnan i det kristna budskapet.
Så också med det mesta av de andra texterna i Nya Testamentet: bort!
Vi närmar oss nu kärnan i det som är - eller borde vara - grunden för en ny kristen fundamentalism. En annan fundamentalism än den i hela den nuvarande Bibeln.
Alltså Jesu budskap som det framgår av hans egna ord utan övertäckning av de sentida och ack så fördomsfulla mänskliga tolkningarna, de som varit upphov till tvåtusen år av teologiska tvister, tortyr, mord, blodbad, krig och, i grunden och särskilt, den blodiga europeiska historien under tvåtusen år.
Kärnan i denna reducerade men Kristocentriska version är i stället fem texter, inte fler. Det är evangelierna enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes, samt Thomasevangeliet. Där finns Jesu egna ord, inte sentida tidsbundna uttydningar. Thomasevangeliet finns inte ens i Nya Testamentet, men är i sin asketiska form nästan det intressantaste.
Jag inser att det, också i dessa fem texter, finns källkritiska problem, att oklarheter finns om det verkligen rör sig om förstahandskällor. Men det är så tätt vi kan komma till Jesu egen förkunnelse.
Där har vi basen för en modern bibeltrogen Kristocentrism; allt annat är bedrägeri. Zinzendorff skulle ha tyckt om tanken, även om han tänkte den motsatta, den om utvidgningen. Men herrnhutismens grundtanke var ju i praktiken ett avvisande av Gud och helig Ande i den kristna treenigheten.
Och nutidens pingströrelse, vars rötter finns i herrnhutismen, borde avstå från oheliga allianser med gammaldags katolsk fundamentalism, som nu sker i SvD-debatten, och i stället inse var den friska källan finns.
Teologer brukar, som försvar, ofta säga att Bibeln har ett centrum, och en periferi. Man får treva sig fram, och in. Ja, förvisso. Men då uppstår problemet när man oscillerande söker sig in och ut, och in igen; söker den trolldom man önskar finna och legitimerar den med centrums substans.
Den bisarra debatten om kvinnan som skall tiga i församlingen, eller synen på homosexuella, är bara två av tusen exempel på detta.
Jesu egna ord. Inget annat. Och läser man dessa fem texter inser man plötsligt något mycket uppmuntrande: där finns inga dumheter. Ingen trolldom, inga fördomar. Rent, klart, och enkelt, befriat från tidens slam.
Och denna lilla tunna Bibel, dessa fem texter, skulle jag också kunna sätta i händerna på mina barn och barnbarn, och be dem läsa själva, och tänka själva, med Emmauel Kants ord om att det är varje människas kall att tänka själv; och uppstod ur detta en ny kristen fundamentalism så vore ett stort steg taget bort från fördomar och trolldom maskerad till tro.
Per Olov Enquist
författare
Fotnot: Per Olov Enquists senaste bok har titeln Lewis resa, en roman om folkrörelsen Pingstväckelsen, vars svenska pionjär var Lewi Pethrus. Dennes sentida efterträdare är Sten-Gunnar Hedin, som tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius inledde samtalet om tro på Brännpunkt.
