Detta uppmärksammar redan Luther. I boken ”Om den trälbundna viljan” säger han i sin debatt med humanisten Erasmus: ”Ta bort de fasta påståendena och du har tagit bort hela kristendomen”.

När Bibeln endast blir betraktad som en samling motstridiga dokument, som vuxit fram ur forna tiders kulturella och religiösa föreställningar, då faller alla fasta påståenden och själva kristendomen ersätts av annat, till exempel mystik.
Hur hittar vi då den verklige Kristus i den våg av mystik som väller fram i vår postmoderna tid? Vi ska göra som kyrkan alltid har gjort i liknande situationer, till exempel under de första århundradenas hårda kamp mot gnosticismen:
Vi ska fira jul och återvända till inkarnationens under som är julevangeliets kärna.

Gud som blev människa, är kristendomens stora hemlighet och den kristnes kraft, hopp, skydd och värn mot all villfarelse.
Mystikens värld, å andra sidan, beskrivs som något djupt annorlunda, något upphöjt och underbart befriande, bortom och över allt vad ord, läror och trångsynta mänskliga föreställningar heter.

Intresset för mystik hänger samman med det vakuum som uppstått då traditionella kristna föreställningar och värderingar alltmer har försvunnit ur vårt medvetande.
I vetenskapens, teknologins och genteknikens tidsålder ses det som omöjligt att tro på Bibeln och en personlig Gud i himlen som råder över allt.
Ingen förnekar att det var ett mirakel i det som skedde på julnatten och inte minst i samband med Marie bebådelse nio månader tidigare. Men det var mycket av ”fast påstående”, för att tala med Luther. Gudomligt och mänskligt, andligt och kroppsligt.

Genom att konkret manifestera sig i mänsklig gestalt, skapade Gud en igenkännbar anknytningspunkt för människor genom alla tider därefter. Vi behöver inte famla efter bortflyende mytfigurer eller mystiska varsel. Gud möter oss på vårt eget plan och på det djup där gemenskapen efter syndafallet en gång blev bruten.
Guds människoblivande och därmed människans möjlighet till försoning med Gud själv avgjordes genom ett gudomligt offer och beslut i himlen.
Men om vi tänker noga efter förstår vi att detta faktiskt inte var tillräckligt för att fullborda försoningsplanen. Den krävde också utvalda människors totala överlåtelse till ett unikt uppdrag och lydnad mot den gudomliga uppdragsgivaren.

Allt tyder på att Maria var en ung flicka, förmodligen i sina tidiga tonår, när hon av ängeln Gabriel fick budskapet och kallelsen att bära Guds egen son in i världen. Alldeles för ung, åtminstone enligt våra kulturella mått, för att bli mor.
Vi får också veta att hon redan var trolovad med Josef och därmed också förberedd för äktenskap och familj, när tiden var inne för det. Ännu hade hon inte varit sexuellt tillsammans med varken sin trolovade eller någon annan.

Hon var alltså en jungfru – oskuld – när ärkeängeln Gabriel besöker henne med sitt märkliga budskap: Du ska bli havande. Du ska föda en son. Men att Maria var sexuellt oerfaren betyder inte att hon var omedveten.
När hon, efter den första förskräckelsen hämtat sig något, så blir hennes första fråga: Men hur ska det gå till?
Jag har ju aldrig varit ihop med någon man! Ängeln svarar med det ofattbara: Helig Ande ska komma över dig ... för Gud är ingenting omöjligt.
För oss ofattbart, men för Maria kanske inte alldeles främmande. Av det som Lukas berättar om hennes reaktion förstår vi att hon kände såväl sin Herre som de gamla skrifterna och profeterna.
Och trots det mäktiga och skrämmande mötet med ängeln så kan man utläsa ett slags grundtrygghet när hon ger honom sitt svar: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske mig så som du har sagt” (Luk 1:26-38).

Marias svar visar också att hon gjorde ett medvetet val. Hon utsattes inte för en andlig våldtäkt utan möjlighet att värja sig – hon valde att bejaka det uppdrag hon valts ut för, hon ställde sig till förfogande som en Herrens tjänarinna.
Marias lydnad och överlåtelse var en förutsättning för Jesu liv och verksamhet. Hennes uppdrag var unikt och det kan aldrig, och behöver aldrig mera utföras av någon. Marias och Josefs liv tjänar som en förebild för oss som lever idag.
De ger oss ett gott exempel på familjens stora betydelse och värde, men också – och framför allt – ett efterföljansvärt exempel på att människors överlåtelse till Guds ord och kallelse behövs för att den gudomliga tanken och planen ska finna fäste i vår vardag.

Inkarnationen är inte isolerad endast till det stora julundret att Gud blev människa och föddes i ett stall. Den utgör grunden för Guds hela förhållningssätt till människosläktet.
Bibelns Gud är – både före och efter Kristi födelse, död och uppståndelse – inkarnationens Gud. Han har valt att handla med oss människor så, att han från sitt höga och outgrundliga och tillstånd sänker sig ned till oss arma stackare och visar sin stora kärlek genom att tala till oss med vanliga ord – ord transponerade ned till vår nivå.
Han har gett oss Ordet med ”de fasta påståendena” att gripa om i tro. Längre kommer inte heller du och jag.
Men Gud vill ge oss ett ödmjukt sinne som Maria så att vi förstår att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Han är också större än vår hjärna och kan allt.

Just här går den avgörande skiljelinjen mellan mystik och kristendom. Sann kristendom hänvisar alltid till det yttre Ordet, till Ordet som utgår från Guds mun (Matt. 4:4).
Just för att Gud inte är mystikernas upphöjde och tigande Gud, utan den Gud som talar, kallas Jesus i Bibeln för ”Ordet” (Joh. 1:1).
I historiska händelser, med läs- och hörbara ord träder han in i vår tillvaro för att möta och frälsa oss.

I den ordlösa mystiken kan den Onde härja fritt och lätt inbilla oss att det som vi tänker och upplever är Gud, fast det i själva verket bara är vårt eget jag som spökar.
Skriften är i sig ett inkarnationsunder, där det himmelska är inlindat i det jordiska, som Luther säger i en julpredikan.
På liknande sätt förhåller det sig med dopet och nattvarden, centralt för alla kristna och tydligt präglade av att Gud är inkarnationens Gud, en Gud som i enkla jordiska medel sänker sig ned till oss.

Om detta, det mest grundläggande i kristen tro, tycks flera vägvisare i den teologiska djungeln gå vilse. Men vad blir kvar, mer än möjligen ett vackert, men förljuget och oförargligt julspel, att samlas omkring en gång om året, om inte Jesus är befruktad av Helig Ande och därmed den Guds son han säger sig vara?
Vart ska vi då gå för att möta kraften, undret och gudomligheten – ja själva försoningen?
Det svaret är varje kristen kyrka och förkunnare skyldig sin samtid.

Sten-Gunnar Hedin
pastor och föreståndare Filadelfiaförsamlingen, Stockholm