Världens ögon är riktade mot Nordafrika. Diktatorn Gaddafi är på flykt och förhoppningsvis ser vi de första konturerna av ett fritt och demokratiskt Libyen. Nu måste landet byggas upp från grunden och folket försonas. Det grundläggande ansvaret för detta ligger hos libyerna, men det internationella samfundet kommer att stötta dem.

Sverige har i år bidragit med 185 miljoner kronor i humanitärt stöd till Libyen och dess grannländer. Vi har dessutom ett regionalt utvecklingsbistånd i Nordafrika och Mellanöstern. Ett av huvudsyftena är att stärka demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna, alltså just det som börjar hända i Libyen, Tunisien, Egypten och flera andra länder i regionen. Den här utvecklingen är oerhört glädjande.

Samtidigt, några hundratal mil därifrån på Afrikas horn, utspelar sig en av de värsta svältkatastroferna på flera årtionden. Igår anlände jag till Nairobi, Kenya och idag ska jag bland annat besöka flyktinglägret Dollow i Somalia. Imorgon åker jag vidare till Somalias huvudstad Mogadishu. Jag är här för att se hur vi kan få fram mer hjälp till de som svälter och för att prata med de drabbade, hjälparbetarna och de ansvariga regeringarna.

Mer än 12 miljoner människor i Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti är i akut behov av humanitärt stöd. Det råder en skriande brist på mat, vatten och medicin, och värst drabbade är barnen. Situationen är särskilt svår i Somalia, där nästan två miljoner människor är på flykt inom sitt eget land.

Varje dag flyr cirka 2000 somalier över gränsen till grannländerna, som förutom sin egen lidande befolkning måste ta hand om ett ständigt ökande antal flyktingar.

När vidden av svältkatastrofen började framgå agerade Sverige snabbt. Hittills i år har vi bidragit med över 700 miljoner kronor i humanitärt stöd till krisen på Afrikas horn, vilket gör oss till en av de största bidragsgivarna. Vi kommer fortsätta med vårt stöd tills krisen är över.

Dessutom har det svenska folket gett väldigt generöst till olika insamlingar och välgörenhetsorganisationer. Jag är stolt, både som svensk och som biståndsminister, att vi gör och ger så mycket.

Torkan på Afrikas horn är den värsta på 60 år, men faktum är att hungersnöden hade kunnat förhindras. Det lidande vi ser och försöker mildra är symptom på ett större problem. Människorna i de drabbade länderna har i decennier plågats av krig, rätts- och laglöshet, korruption och auktoritära regimer. Ytterst sett är det inte torka eller missväxt som har skapat den här katastrofen. Det är brist på demokrati, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Här råder ett starkt samband. En stat som inte förmår eller vill ge sina medborgare deras grundläggande fri- och rättigheter kommer sannolikt inte kunna hantera en omfattande naturkatastrof. Detta kräver nämligen samarbete. Inte bara inom ett enskilt land utan även mellan stater. Och samarbete kräver i sin tur tillit, trygghet och transparens. På Afrikas horn råder det i dag lika stor brist på detta som på mat och vatten.

Det internationella samfundet måste börja agera mer långsiktigt. Vi kan inte fortsätta skicka miljard efter miljard i bistånd när katastrofen redan är ett faktum och hoppas att det aldrig händer igen. Vi måste ställa större och tydligare krav på länderna vi hjälper med vårt bistånd, vare sig det är bilateralt eller via EU och FN. Vi måste kräva att regeringarna på Afrikas horn tar sitt ansvar och ger sina medborgare det som folket i Nordafrika nu är så nära: frihet, värdighet och demokrati. Det är det enda sättet vi kan förhindra framtida svältkatastrofer.

Precis som i Nordafrika ska vi hjälpa länderna på Afrikas horn att skapa förutsättningar för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är en grundläggande prioritering i Sveriges utvecklingsengagemang, som handlar lika mycket om att lindra nöd som att förhindra den. Därför måste vi engagera oss både omedelbart och långsiktigt. Det är vi skyldiga de miljontals lidande människorna på Afrikas horn som saknar såväl mat och vatten som frihet och fred.

GUNILLA CARLSSON

biståndsminister