Jag hävdar att det framför allt är storbankernas agerande de senaste åren som har bäddat för katastrofen. Nu måste vi förhindra att ”Ärliga Jannes Sedeltransporter AB” dyker upp och erbjuder sig att gratis byta ut alla gamla sedlar och mynt mot nya.
Jag kan i dag medge att vårt eget anbud var så lågt att jag hade svårt att sova om nätterna.
Patrik Färdow
Jag kan hålla med om att det behövs en bättre – tvingande – kontroll och tillsyn för företag som anförtros uppdraget att försörja samhället med kontanter. De 100 miljarder kronor i sedlar och mynt som finns i systemet måste hanteras på ett säkert och seriöst sätt – annars rubbas förtroendet för hela samhällsekonomin.
Det enklaste, och för mig så självklara, är att förbjuda företag som hanterar kontanter att stoppa in kundernas pengar på sina egna konton. Att det har kunnat hända i Panaxia är för mig helt obegripligt och om det dessutom är lagligt så är det fel på lagen.
Men de senaste årens utveckling visar att problemets rötter måste sökas på annat håll. Under det förra århundradet var kontantförsörjningen något som var samhällets, Riksbankens och bankernas ansvar. Sedan dess har det hänt mycket. I dag ägnar sig Riksbanken i princip bara åt nyproduktion, slutförvaring och makulatur av sedlar och mynt. All hantering av kontanter mellan butikskassor och plånböcker sköts i huvudsak av tre företag: Nokas, Loomis och Panaxia (i konkurs).
Allt detta vore gott och väl om det inte hade varit för att den ena ändan av kedjan har bestämt sig för att flytta kostnaderna för kontanthanteringen till den andra ändan. Enkelt uttryckt: en kartell av banker sänker sina egna kostnader och det blir handeln (läs konsumenterna) som får betala.
Detta gör man på flera olika sätt och tyvärr menar jag att denna strategi har varit en bidragande orsak till den situation vi i dag har med Panaxia. Genom att pressa priserna på kontanthantering till orimligt låga nivåer, utan att ställa rimliga krav på leverantörerna, har man släppt fram företag med en dold agenda. Talesättet ”Om det verkar för bra för att vara sant så är det som regel inte sant” kommer osökt för mig.
Man kunde tro att de stora bankerna konkurrerar med varandra och det gör de säkert också. Men när det handlar om kontanter är det inte så. Bankernas depåbolag, BDB, ägs gemensamt av bankerna. Där lagras idag alla samhällets kontanter och där har man nyligen bestämt att flytta hälften av sina kostnader från bankerna till handeln. Tidigare har bankerna betalat när de har hämtat pengar, nu får värdebolagen betala när de lämnar in handlarnas pengar och den kostnaden måste vi ta ut av våra kunder. I ett slag har alltså hälften av dessa kostnader flyttats från bankerna till handeln (konsumenterna).
Men det som på allvar utlöste Panaxiasituationen var den stora bankomatupphandlingen 2010. De fem storbankerna bildade då ett gemensamt bolag, som skulle ansvara för alla uttagsautomater i Sverige med varumärket ”Bankomat” eller ”Minuten” med totalt omkring 80 procent av marknaden.
När det sedan var dags för upphandling av hanteringen – att fylla på och serva bankomaterna – fanns bara en avgörande parameter: priset. Tre värdebolag lämnade anbud och jag kan i dag medge att vårt eget anbud var så lågt att jag hade svårt att sova om nätterna när jag funderade på hur vi skulle kunna leverera kvalitet till ett så lågt pris. Trots det låga priset förlorade vi upphandlingen och därmed en tredjedel av vår omsättning. I dag vet vi varför. Genom att låta underskotten i verksamheten ackumuleras och använda kundernas pengar som galopperande checkkredit kunde Panaxia i princip ge bort sina tjänster.
När bubblan sprack visar det sig att tusentals handlare har blivit av med hundratals miljoner kronor, många riskerar konkurs. Men de stora bankerna behöver inte oroa sig, eftersom Panaxia tack och lov inte hann ta över så många bankomater.
Nu måste Bankomatbolaget snabbt hitta en lösning på den situation som har uppstått. Meningen var att Panaxia skulle ha tagit över skötseln av hälften av bankomats uttagsmaskiner. Jag hoppas att bankerna inser att det åligger dem att upphandla seriösa aktörer och att det finns en prislapp på det.
Dessutom ska vi inom ett par år byta ut alla sedlar och mynt i samhället. Även här finns det ett kompakt ointresse från såväl Riksbanken som från bankerna att vara med och betala. Återigen tycks det som att det blir konsumenterna som, via handlarna, får ta kostnaden för något de aldrig har bett om.
PATRIK FÄRDOW
vd i Nokas Sverige
