Migrationsverkets serie ”Bamse, Mim och Meles” handlar om två familjer: kaninfamiljen som får uppehållstillstånd eftersom deras land blivit invaderat av krokodiler och grävlingfamiljen som får avslag på sin asylansökan eftersom de ”bara” är en utsatt minoritet.

Bamse hjälper grävlingfamiljen med utvisningen och Skalman ser till så att leksakjärnvägen, som bekymrar barnet Meles mest, kommer med. Det är en berättelse med lyckligt slut med sensmoralen att asylsökande har det bättre i sina hemländer. Grävlingsföräldrarna får förstås genast jobb när de kommer tillbaka och välkomnas av släktingar som saknat dem. Det är faktiskt svårt att förstå varför de flydde överhuvudtaget?

I verkligheten finns det dock ofta ingen som möter en på andra sidan. Att asylsökande familjer, ensamstående och barn gömmer sig på grund av sin enorma skräck att utvisas, tas inte upp av Bamse. Minst av allt nämns riskerna med död, tortyr eller förföljelse som fortsätter för många.

Emellan Mims och Meles öden finns information om asylprocessen och ett uppslag om ”känslor”: ”det är bra att visa sina känslor” säger Skalman. Men i Skalmans känsloskola framgår inte att barnen många gånger har en stor skräck för att skickas tillbaka till sina hemländer eller för den delen till andra EU-länder. Länder där barnen har suttit inlåsta, varit utsatta för våld och övergrepp av myndighetspersoner. Att många av barnen är svårt traumatiserade, har suicidtankar, slutar prata eller äta framkommer inte heller som några av de känslor eller uttryck för det som barnen tvingas bära.

Myndighetspersonerna på Migrationsverket framställs i serien som förstående och harmoniska. Att de professionella som socialarbetare, sjukvårdspersonal, lärare och psykologer som möter barnen många gånger saknar resurser för att på ett bra sätt kunna erbjuda barnen den hjälp de behöver nämns inte. Inte heller att gränspolisen många gånger väcker personerna som ska utvisas mitt i natten utan att de får med sig sina tillhörigheter.

Att barn och vuxna låses in på förvar eller att asylsökandes berättelser och ålder ifrågasätts på ett kränkande och godtyckligt sätt finns det inte plats för i Migrationsverkets Bamsevärld.

Vi hade önskat att Bamse i serien hade fått träffa några av de barn och ungdomar som sytt ihop sina munnar, som drömmer mardrömmar nätterna igenom och tappat tron på livet, eller för den delen att han inte hade förringat minoritetsgruppers upplevelser av förföljelse. Vi hade önskat att Bamse gjort mer än att stå och vinka familjen adjö och skicka med en leksaksjärnväg.

Svenska migrationsverket skickar barn till orättvisor, förföljelse och hot mot sina liv. ”Även om jag är stark kan jag inte lösa alla problem”, säger världens starkaste björn och rycker på axlarna.

POURAN DJAMPOUR

Bryta Tystnaden – det sociala arbetet kan vara annorlunda

AKTION MOT DEPORTATION