Den svenska historien är proppfull av kungligt skvaller. I det sammanhanget är det som påstås om Carl XVI Gustaf bagatellartat, skriver John Chrispinsson.
Foto: Adam Ihse / SCANPIX
I vår tid har alla rätt att göra sig hörda och bli trodda. Det är sympatiskt och demokratiskt, men också problematiskt. Författaren Thomas Sjöberg har rätt att bli tagen på lika stort allvar som när han skrev sin bok om porrkungen Berth Milton. Medskribenten Deanne Rauschers uppgifter ska uppmärksammas på samma sätt som när hon skrev om bordelldrottningen Doris Hopp. Förlaget Lind & Co ska ha samma tyngd som när man nu ger ut flickfotografen Bingo Rimérs bekännelser.
Även deras källor måste respekteras. Här finns en innehavare av en illegal klubb som numera erinrar sig händelser. Här finns en tidigare krogägare, Björn Borgs kamrat och välkänd från veckopressens festbilder. Här finns ett okänt antal kvinnor i fyrtio–femtioårsåldern, bland dem en före detta modell som själv beskrivit sig som hemlös efter sina drogproblem. Deras uppgifter måste naturligtvis få bli offentliga, sedan får varje människa själv göra sin bedömning av trovärdigheten i upphovsmakare och källor.
Låt oss anta att de talar sanning. Statschefen var alltså för några decennier sedan på middagar med alkohol och kvinnor. Vilken magnitud har det på skandalskalan internationellt och historiskt? I Italien har i dagarna regeringschefen Silvio Berlusconi åter konfronterats med uppgifter om fester med bystdrottningar som får kungens eventuella middagar att kännas bonniga och småtrista. De smäller inte högt internationellt.
Den svenska historien är proppfull av kungligt skvaller, Fredrik I sades ha väldigt unga mätresser, Gustav III påstods utnyttja pojkprostituerade, senast färgrikt beskrivet i Ernst Brunners höstroman om kungamördaren Anckarström, Karl XV och Oscar II skall ha haft många barn på bygden, det finns i dag kända svenskar som bestämt hävdar att de är avkommor till dessa kungar, samt de folkliga legenderna om varför Gustav V:s chaufför körde av vägen vid Kungens kurva. I europeisk historia blir skvallret betydligt grövre med åklagarens anklagelse i rättegången mot drottning Marie Antoinette under franska revolutionen som grotesk höjdpunkt, hon sades vara lesbisk och samtidigt bedriva incest med sin tioårige son. Vi vet inte vad som är sant av allt detta skvaller, men vi vet att de alltid spreds i politiskt syfte, att förringa, förnedra och förgöra.
Skvaller om kungligheter är inte nytt, dagens skvaller är tvärtom mycket snällare än förr. I ett historiskt perspektiv är Carl XVI Gustaf snarast ett dygdemönster. Det som påstås om Carl XVI Gustaf är i forna monarkers ögon bagatellartat, det är lappri som Karl XII skulle ha sagt. Ändå stormar mediehavet. Över vad? Det kan inte vara alkoholen som upprör, det är ganska få svenskar som inte varit på middag och druckit vin eller öl. Har rikets säkerhet satts på spel? Har det inneburit korruption? Har det varit fråga om otillbörligt gynnande? Har det varit illegal verksamhet, prostitution, skattefusk, hemligt maktspel? Nej, det har ingen påstått. Det verkar koka ner till en fråga om det är moraliskt att statschefen vistas i samma lokal som de påstådda så kallade ”kaffeflickorna”. En del förefaller vara upprörda på drottning Silvia vägnar. Det är en upprördhet som faktiskt överträffar den brittiska drottning Victorias puritanism.
Resten av den mediala uppmärksamheten är nu en metadiskussion om ”hovets krishantering”. Där tas också allt tyckande på allvar, märkligast är kanske när pr-mannen Peter Erikson ger goda råd om krishantering, hans eget pr-företag Rikta gick i konkurs efter pr-katastrofen i samband med Göran Perssons fiasko under Sydafrikaresan.
Det nya är förstås internets snabbhet, spridning och anonymitet. Där kan alla tycka vad som helst om vem som helst, där finner man källor som envist och ihärdigt hävdar att de flesta allsvenska fotbollsspelare är homosexuella. Det kan man knappast göra något åt, men man kan faktiskt ifrågasätta trovärdigheten.
Det nya är också nyviktorianismen, alla de som talar om att värna moraliska värderingar. Om Thomas Sjöberg hade skrivit boken på 1960-talet skulle folk ha skrattat ut honom. Det nya är också den råa kommersialismen och människans destruktiva fåfänga, det som kan kallas allas rätt till ”fifteen minutes of fame”. Kungaboken blev en kommersiell succé för författarna, förlaget, pressen och pr-guruerna. De fick alla synas, höras, de blev verkligen sedda och bekräftade.
När alla dessa krafter samverkar, internet, nymoralism, kommersialism och viljan att få vara med en stund i teve, så släpper de fram en tsunami av skvaller om allt och alla, var och en har ju rätt att påstå vad som helst och bli respekterad för detta. Borde vi inte i alla fall försöka att stävja detta?
Carl XVI Gustavs valspråk ”För Sverige i tiden” är faktiskt fyndigare än man först tror. Nu är det dessutom lite skrämmande.
JOHN CHRISPINSSON
journalist och författare
