Varför har EU:s ministerråd krismöte om de människor som flyr från Nordafrikas våldsamheter? Självklart kan man förstå om de vill att situationen för dessa ska vara acceptabel när de anländer till EU:s sydligaste medlemsländer och att det kan bli en pressad situation precis i början vad gäller boendemöjligheter ifall många människor flyr över Medelhavet på samma gång.

Men det är inte det som gör att Malta och Italien kallar till krismöte. Det är inte det som gör att ordförandeskapet föreslår mer stöd till EU:s gränsorganisation Frontex och deras båtar som patrullerar Medelhavet. Det handlar om att man vill att EU ska göra allt för att förhindra människor från att fly till EU, inte minst då Italiens folkrättsvidriga avtal med diktaturen Libyen om att förhindra båtflyktingar från att nå EU nu inte längre gäller.

Libyen är en diktatur som förtrycker sin egen befolkning och andra som befinner sig i landet. UNHCR anser inte att personer kan skickas tillbaka dit eftersom det strider mot Genévekonventionen. Och med alla vittnesmål om förtryck och tortyr i Libyen behöver man inte ens ha hört ryktena om Gaddafis flyktingfängelser i öknen för att instämma.

Många människor riskerar sina liv i rangliga båtar för att försöka ta sig till EU. De kommer inte bara från Libyen, utan färdas ofta till Libyen från länder söder om Sahara. Bakom sig har de ofta långa ökenvandringar, misshandel eller våldtäkter när de tagit sig norrut. Italien slöt år 2009 ett avtal med diktaturen Libyen om att Libyen skulle återta migranter som försökte ta sig till EU via Medelhavet. Dessutom ger Italien inte människor rätten att söka asyl – i strid med Genévekonventionen – utan skickar tillbaka dessa direkt.

Avtalet med Libyen har lett till att migranter inte längre kommer till Italien i tusental varje år utan i tiotal. Detsamma gäller för Malta. Enligt FN:s flyktingorgan blir många av de infångade flyktingarna inspärrade i Libyen på obestämd tid under mycket svåra förhållanden, helt i strid med internationell rätt.

Det är inte enbart Italien som är ansvariga för dessa kränkningar av mänskliga rättigheter som avtalet med Libyen innebär. EU säger i princip låt gå till det, trots all kritik från människorättsorganisationer och farhågor från organisationer som exempelvis Läkare Utan Gränser. Sverige har försökt sälja övervakningsutrustning till Libyen, för att de ska kunna söka upp flyktingbåtarna enklare. Ewa Björling var så sent som 2010 på besök i Libyen av denna anledning. Vi är alltså medansvariga för de kränkningar som pågår.

EU:s egen gränsorganisation Frontex är inte heller en organisation som arbetar i livräddande syfte – utan tvärtom. Frontex gör ingen skillnad på människor som söker asyl och andra som migrerar, utan arbetar för att förhindra all irreguljär migration från Nordafrika till EU – i strid med internationella konventioner och mänskliga rättigheter.

Den senaste tidens folkliga uppror mot Gaddafis diktatur har vänt upp och ner på situationen.

Det finns inte längre en fungerande statsapparat i Libyen som kan hjälpa EU:s medlemsländer att kränka mänskliga rättigheter och bryta mot internationella konventioner. Nu lyckas en del personer ta sig över Medelhavet.

För mig som grön är det självklart att människor i behov av skydd från krig och förtryck ska få det. Situationen är djupt olycklig eftersom det människorna utsätts för tvingar dem att fly. Deras kamp för demokrati bör stödjas. Jag oroas över att de som endast ropar efter stabilitet och inte kräver Gaddafis avgång egentligen inte står upp för folkets krav på frihet. Jag oroas över att de inte bryr sig om det förtryck som Gaddafi stått för, utan endast vill värna handelsavtal med Libyen och förhindra personer från att söka asyl.

Men jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att Sverige rakryggat driver en linje i EU där vi står bakom Libyens befolknings krav på demokrati och står upp för internationella konventioner som ger människor rätt att söka asyl. De kränkningar som hittills pågått med EU:s goda minne måste förpassas till historien.

MARIA FERM

Riksdagsledamot Miljöpartiet de gröna