Resultatet av 2010 års avtalsrörelse kommer att ha en avgörande betydelse för Sveriges förmåga att återhämta sig från den ekonomiska kris som vi nu befinner oss i. Det är mot denna bakgrund anmärkningsvärt och mycket oroande att LO valt att gå ut med krav på lönehöjningar på över 3 procent i snitt, som lägst 2,6 och som högst 4,0 procent. Att i dagsläget kräva höga centrala lönelyft är inte förenligt med att ta samhällsansvar.
LO:s utspel innebär att det är av stor vikt med en god samordning på arbetsgivar- sidan. Vi som har undertecknat denna artikel representerar arbetsgivarna inom samtliga sektorer: staten, kommuner och landsting samt näringslivet. Vi ser alla det mycket bekymmersamma läget i samtliga våra sektorer, som är så självklart beroende av varandra. Mot denna bakgrund kommer vi gemensamt att ha följande tre utgångspunkter i avtalsförhandlingarna 2010:
1. Vi kommer inte att medverka till att teckna nya avtal som riskerar att försämra Sveriges ekonomiska konkurrenskraft mot omvärlden eller som hotar Sveriges välfärd.
2. Vi kommer att slå vakt om principen att det är det export- beroende näringslivet som ska gå först och att det är deras avtal som blir vägledande för övriga avtal som vi tecknar.
3. Vi kommer i förhandlingarna med våra motparter att fortsätta att ställa krav på att lönerna sätts lokalt.
Låt oss utveckla dessa ståndpunkter. Den globala finanskrisens konsekvenser för den svenska industrin, sysselsättningen och ekonomin i stort är ett faktum.
Den svenska modellen med starka självständiga parter på både arbetstagar- och arbetsgivar- sidan förutsätter att alla parter är villiga att ta ett samhällsansvar. I den avtalsrörelse som strax ska börja, och som omfattar huvuddelen av Sveriges löntagare, handlar det om att inse de nya avtalens konsekvenser för näringslivets internationella konkurrenskraft och välfärden också efter det att den akuta krisen förhoppningsvis har upphört. Även om det nu finns tecken på en stabilisering i närings- livet, står välfärdssektorn inför en fördjupad kris.
Var och en av oss kommer så småningom att ta ställning till vilka löneökningar som kan vara möjliga inom våra respektive sektorer och för enskilda avtals- områden, men vi är helt överens om att det utrymme som kan finnas aldrig får vara större än vad utvecklingen av ekonomin möjliggör. Att i detta läge gå ut och kräva löneökningar i de centrala avtalen på 2,6 till 4,0 procent, som LO har gjort, är inte att ta ansvar. Till dessa höga siffror kommer ytterligare kostnadshöjningar i form av lönebildning utanför avtalen, ökade krav på omställning och rehab samt krav som försvårar att driva verksamheten effektivt såsom krav på heltid, färre visstids- anställningar samt sämre möjligheter att hyra in personal.
En sådan utveckling skulle enbart spä på krisen och riskera att fler jobb försvinner, såväl inom näringslivet som i offentlig sektor.
Sedan Industriavtalet tecknades 1997 har vi i Sverige haft en lönebildning som utgår från att den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande. En styrka med Industriavtalet har varit att det respekterats av de fackförbund som inte är utsatta för internationell konkurrens. Under mer än tio år och fyra stora avtalsrörelser har alltså lönehöjningarna för hela arbetsmarknaden fastställts utifrån de förutsättningar som gäller för internationellt konkurrensutsatta företag. Inför avtalsrörelsen 2010 hyser vi oro för att våra fackliga motparter ifrågasätter principen om att villkoren för de internationellt konkurrensutsatta företagen ska utgöra normen för alla övriga avtal.
Vi vill vara tydliga med att vi i denna avtalsrörelse inte kommer acceptera ett förhandlingsupplägg som innebär att någon annan sektor än den konkurrensutsatta blir normerande för avtalsrörelsen. Vi är slutligen överens om att de centrala avtalen ska vara sifferlösa för att ge utrymme för en lokal lönesättning utifrån lokala förutsättningar.
På vissa avtalsområden fördelas hela löneutrymmet lokalt, inom andra är det fortfarande de centrala avtalen som betyder mest för medarbetarna. Vi hoppas att vi i de kommande förhandlin-garna tillsammans med våra fack liga motparter ska kunna finna former för att gemensamt stödja den fortsatta utvecklingen av en bra lokal lönesättning. För oss finns det ingen väg tillbaka, vi vill fortsätta utveckla den lokala lönesättningen över hela arbetsmarknaden.
Vi är övertygade om att Sverige har möjlighet att ta sig ur den ekonomiska krisen på ett sätt som stärker både den svenska ekonomin och den gemensamma välfärden. Vårt ansvar under den kommande avtalsrörelsen är att skapa förutsättningar för att detta ska vara möjligt. Det ansvaret kommer vi gemensamt att ta.
GÖRAN EKSTRÖM
generaldirektör Arbetsgivarverket HÅKAN SÖRMAN
vd Sveriges Kommuner och Landsting
URBAN BÄCKSTRÖM
vd Svenskt Näringsliv
