Sommaren 2001 tackade jag ja till ett förslag från moderatledaren Bo Lundgren om att leda en skolkommission. En skolkommission finansierad av Arvid Lindmans 60-årsfond, men med ett oberoende uppdrag att utreda den svenska skolan samt komma med förslag på förändringar för att förbättra skolornas kvalitet.
Skolkommissionen har arbetat sedan augusti. I Skolkommissionen ingår dessutom Laila Abdallah, Olof Ehrenkrona, Marianne Hamilton och Lennart Jonasson.

Skolkommissionens arbete har skett utan partimässig koppling. Vår ambition är att i slutet av mars lägga ett förslag till ny skolpolitik, som kan få en bred parlamentarisk förankring.
Vi riktar redan nu vissa förslag till landets nye skolminister Thomas Östros, men också till samtliga riksdagspartier.
Det finns en hel del fakta om den svenska skolan. Debatten har till stor del präglats av frågeställningen: Är den svenska skolan bra eller dålig?
Det är inte tillfredsställande att nästan 25 procent av eleverna i årskurs nio inte nått målen i ett eller flera ämnen. Det är också otillfredsställande att drygt tio procent av grundskoleeleverna inte är behöriga till nationellt program på gymnasieskolan.

Ambitionen borde vara att ligga i världstopp vad gäller utbildningens kvalitet på alla nivåer. Skolkommissionens slutsats är att den svenska skolan och dess resultat måste förbättras.
Sverige har en hel del skolor som lyckats utomordentligt väl. Det är hos dessa skolor vi har nyckeln till framtidens skola.
Vi borde ställa oss frågorna: Vad förenar de skolor som lyckas? Vad är de viktigaste framgångsfaktorerna?
Detta har varit det angreppssätt vi använt i Skolkommissionen. Vårt arbete har lett till ett antal utgångspunkter, som vi tror är avgörande att utgå ifrån i formandet av den framtida skolpolitiken.
Skolan måste byggas utifrån den enskilde elevens behov och förutsättningar.

Vi måste frigöra oss från den kollektivt uppbyggda skola vi har i dag, som utgår ifrån att alla barn och ungdomar lär och utvecklas på samma sätt och i samma takt. Vi måste bejaka elevernas skillnader och se dem som tillgångar och inte problem.
För att kunna skapa en mer individuell skola där alla utvecklas så långt som möjligt behöver skolans styrning och regelverk rejält ses över. De enskilda skolorna och dess ledningar behöver ett ökat frirum och en stärkt beslutanderätt över hur målen för de enskilda eleverna ska nås. Den nationella politiken ska koncentreras på att forma skolans mål, finansiera skolans verksamhet samt utvärdera och kontrollera skolans resultat.
De skolor som lyckats har alla haft eller tagit sig en stor självständighet. Det är inte tack vare de nationella reglerna och riktlinjerna som skolorna lyckats. Snarare har de lyckats trots regelverket.
I dag styrs den enskilda skolan av ett mycket stort antal mål på olika nivåer. I skollag, läroplan, kursplaner, kommunala skolplaner m m. När Skolkommissionen frågat lyckosamma skolor är de tydliga: skolans mål måste bli färre och tydligare!
Enligt Skolkommissionen ska målen för eleverna i första hand handla om kunskaper och demokratiska värden. Det är fråga om minimikrav för alla elever. Det är rimligt att riksdagen beslutar om dessa mål. Därför ska skolans mål finnas i skollagen.

Systemet med förordningar och läroplaner med mål och riktlinjer bör ersättas med en skollag. En skollag som riktas till alla skolor oavsett huvudman.
Enligt Skolkommissionen ska det finnas nationellt fastställda mål efter nio och tolv års skolgång. Dessa mål ska motsvara kraven för examen för en enskild elev. Vad gäller slutexamen (efter tolv år) ska denna kunna profileras mot högre studier och/eller visst yrke. Nuvarande program- och kursmål i t ex gymnasieskolan överlåts till de enskilda skolorna.
Det innebär att staten reglerar slutmålen, men ej enskilda program, kurser och ämnen. Mellan de nationella målen i skollagen och de enskilda skolorna ska det inte finnas någon mellannivå som beslutar om mål eller tillvägagångssätt.

För den enskilda eleven ska målen uttryckas i en individuell studieplan, som revideras varje år. Den individuella studieplanen görs upp av skola, förälder och elev i samverkan. Den individuella planen ska syfta till att eleven når kraven för examen efter tolv år.
Men vägen dit kan se olika ut för olika elever. Alla ska och kan inte utbildas efter samma mall, som inte tar hänsyn till att barn och ungdomar är olika och utvecklas inte i samma takt. Olika elever kan också ha olika mål och därmed nå olika långt.
Det är således dags att ta bort de sista resterna av den gamla regelstyrda skolan. Ta nu steget till en skola formad utifrån ett individuellt perspektiv. Det viktiga är slutmålet inte vägen dit.

Thomas Östros och övriga partiers skolföreträdare bör nu lägga kraften på att forma en ny skolpolitik med färre och tydligare mål i skollagen och med en ökad beslutanderätt för de enskilda skolorna.

Tomas Johansson