Avliva inte begreppet äktenskap

Tänk dig ett land där lagstiftaren nytolkar mänskliga rättigheter efter en värdeneutral ideologi, där oliktänkande kränks och där medierna censurerar åsikter som inte passar.

Militärdiktaturens Burma eller Nordkorea? Nu gäller det landet Sverige.

Kulturskribenten Maciej Zaremba har i tre uppmärksammade DN-artiklar pekat på hur svenska diskrimineringslagar kränker yttrandefriheten och omöjliggör samtal i viktiga frågor. Jag har som lärare vid Stockholms universitet kunnat iaktta en liknande trend.

Lagstiftning som med ett politiskt nyspråk berövar orden sin funktion och skärpa är faktiskt farlig i en fungerande demokrati.

Ett sådant politiskt nyspråk till skada för rättsstaten är tydligt när det gäller begrepp som ”diskriminering”, ”kränkning” och ”hets mot folkgrupp”.

Och nu har turen kommit till ­begreppet ”äktenskap”. Hetslagstiftningen var från början tänkt som ett välmotiverat skydd mot våld och hatbrott. ­Utvecklingen har blivit en annan.

Hetslagen och kränkningslagarna är redan inne på att godta så kallad omvänd bevisbörda, helt främmande för en verklig rättsstat.

I en rättsstat är det åklagaren som ska kunna bevisa den misstänktes skuld – inte den misstänkte som måste bevisa sin oskuld. Juridiken måste bygga på objektiva kriterier.

De lagar jag här kritiserar präglas av värderingsförskjutningar, där den subjektiva upplevelsen av att känna sig kränkt tillmäts avgörande betydelse.

Man står i princip rättslös även inför helt grundlösa anklagelser. Det fria samtalet omöjliggörs. Antidemokratiska element tillåts med sådana lagar som vapen uppträda som ”åsikts­poliser”.

Från bland annat en liten klick radikalfeminister och så kallade queerteoretiker hörs rop efter en så normfri lagstiftning som möjligt. En normfri lagstiftning är motsatsen till ”Land skall med lag byggas”.

Ett led i denna utveckling är att sjukförklara oliktänkande ­genom att en viss åsikt stämplas som ”fobi” – ett slags okontrollerbar skräck, sjukdomstillstånd ­eller handikapp hos personen ifråga. Den som använder sin yttrandefrihet och rätt att kritisera religion eller livsstil förses omedelbart med epitet som ”islamofob” eller ”homofob”.

I diktaturstater är som bekant avvikande åsikter tecken på sinnessjukdom. Vem är det som möjligen kan sägas lida av fobi? Den som yttrar en åsikt eller den som inte tål yttrandet?

Det är inte svårt att se att en könsneutral äktenskapsbalk skulle bli ytterligare ett censurvapen mot en traditionell värdegrund.

När lagstiftaren själv under påverkan av tillfälliga opinioner tillåter sig att omtolka djupt rotade begrepp blir det omöjligt att upprätthålla rättssäkerheten. Lagen politiseras och vi får så kallade ”gummiparagrafer”.

I den statliga utredningen ”Äkten­skap för par med samma kön” (SOU 2007:17) påstås utan försök till förklaring att ”Lagstiftaren måste ha frihet att definiera äktenskapet” (sidan 17).

Visst måste lagstiftaren i en demokrati ha möjligheter att via lagtext och lagmotiv ge innehåll åt juridiska begrepp. Dock inte hur som helst.

Förslaget är en fortsättning på den dåliga lagstiftning som präglar hetslagen och kränkningslagarna, med språklig förflackning och missbruk av ord som diskriminering och likabehandling.

Sedan urminnes tider är äktenskapsbegreppet heterosexuellt. Det stämmer också med det juridiska innehållet om äktenskapsbegreppet i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 16) och Europakonventionen i samma ämne (artikel 12).

Det handlar alltså inte alls om diskriminering. Den diskrimineringskritik som sägs ligga i nuvarande äktenskapsbalk är absurd. Likabehandlingsprincipen blir bara ett instrument för att operera bort det heteronormativa äktenskapet.

Diskrimineringsanklagelsen kan lämpligen riktas till Vår Herre på domens dag eller alternativt mot utvecklingsläran. Naturen är mångfasetterad.

En maskros är inte diskriminerad för att den inte får kalla sig tulpan.

Det goda samhället måste vila på en hållbar värdegrund som återspeglas i lagstiftningen. Hur ser då en sådan värdegrund ut? Ja, den kan i varje fall inte sakna värden.

Vi har i Sverige avskaffat värdegrunden och färdas mot en alltmer normlös utveckling. Hur kan lagstiftaren godta detta?

Om inte människor får tänka och tala fritt saknas en demokratiskt hållbar värdegrund. Vi behöver inte fler lagar som trots goda avsikter skapar ett räddhågset samhälle där samtalet tystnar.

Jag vill varna riksdagen för att ta ytterligare steg på denna tystnadens och censurens väg. Riksdagen bör alltså tacka nej till denna sofistikerade form av dödshjälp för äktenskapet.

ANDERS SVENSSON, jurist och lärare i juridik vid Stockholms universitet