Alliansens energiöverenskommelse från 2009 gör anspråk på att vara en ”överenskommelse om en långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik” som ”skapar förutsättningar för långsiktiga spelregler för energimarknadens aktörer”. En trygg energiförsörjning ”förutsätter att energiföretagen får långsiktiga spelregler och stabila villkor för sin verksamhet. Ständigt ändrade spelregler leder till otrygghet och uteblivna investeringar, vilket i sin tur leder till höga elpriser och att den nödvändiga klimatomställningen uteblir”. Överenskommelsen ”står på tre ben: vattenkraft, kärnkraft och förnybar energi”.

Vi stödjer de grundprinciper som överenskommelsen representerar och även det faktum att det ”tredje benet” i energiöverenskommelsen med olika stödmedel, främst certifikatsystemet nu byggs ut i snabb takt. För vi behöver verkligen elektricitet och mer koldioxidfri elektricitet än vi i dag använder för att nå våra ambitiösa klimatmål och samtidigt fortsatt utveckla vår välfärd. Energiframsyner för såväl Sverige som våra Nordiska grannländer pekar nämligen entydigt på att elanvändningen i framtiden, i såväl absoluta som relativa tal, kommer att öka. Det är i själva verket en förutsättning för att minska den totala energianvändningen genom att ökad elektrifiering leder till större energieffektivitet t.ex. genom att i ökad grad använda värmepumpar och elfordon.

Med denna bakgrund känner vi oro för att det nu på regeringens bord ligger ett förslag från Strålsäkerhetsmyndigheten att höja kärnkraftsföretagens årliga avgift till Kärnavfallsfonden med 1,7 miljarder kronor eller drygt 200 procent. Kärnavfallsfonden är en myndighet som förvaltar de medel som kärnkraftföretagen betalar in för att täcka kostnader för omhändertagande av använt kärnbränsle och andra restprodukter. Förslaget riskerar att på ett obefogat sätt försvaga ett av de tre benen i energiöverenskommelsen.

Alla detaljerna i avgiftsberäkningen ska vi inte gå in på här. Men vi måste dessvärre notera att en stor del av den extrema höjningen inte framtvingas av någon etablerad praxis. Utan närmare specificering tillförs nya schablonpåslag i bedömningen av den framtida kostnadsutvecklingen och beräkningen av rivningskostnaderna. Detta påslag sker trots att det redan finns påslag och garantier för detta ändamål samt att den stora behållningen i Kärnavfallsfonden som kärnkraftföretagen byggt upp, idag över 44 miljarder kronor, i sig utgör en säkerhet för staten.

Vi, som har en industriell bakgrund med bred energierfarenhet och samtliga ledamöter av Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA, är oroade för att Strålsäkerhetsmyndighetens förslag, om det godkänns av regeringen, återskapar en osäkerhet i svensk kärnkraftspolitik som energiuppgörelsen var tänkt att motverka.

Finansieringssystemet för kärnavfallshanteringen är konstruerat för att kärnkraftsföretagen själva ska täcka de framtida kostnaderna för omhändertagande av restprodukter och rivning av anläggningarna. Det är en självklarhet att kärnkraftföretagen ska stå för samtliga kostnader, nu och i framtiden. Kärnkraftföretagen bedriver genom Svensk Kärnbränslehantering sedan decennier tillbaka ett program för att ta hand om låg- och medelaktivt avfall, högaktivt avfall samt rivning. Det svenska arbetet med omhändertagande av avfallet är ett internationellt föredöme. Sverige ligger långt framme och allmänhetens förtroende är högt.

Avgiften till fonden bestäms för tre år i taget genom beslut av regeringen. I takt med att forskning och arbete med avfallsprogrammet fortskrider kan ytterligare kunskap läggas till de bedömningar som görs, vilket också innebär successivt bättre möjligheter att bedöma de framtida kostnaderna. Den treårsperiod där avgiften nu föreslås höjas med cirka 200 procent omfattar åren 2012-2014. Därefter sker en ny justering.

Vi uppfattar att en avgiftshöjning av denna storlek, som baseras på ospecificerade och icke förutsebara påslag, innebär en ökad ryckighet och osäkerhet. Mot bakgrund av att avgifterna justeras vart tredje år så framstår denna typ av ryckighet som särskilt svår att motivera.

Kärnkraften spelar en utomordentligt viktig roll för Sverige, såväl för konkurrenskraften som för klimatpolitiken. Sverige har ett stort behov av konkurrenskraftig baskraft till vår elintensiva förädlingsindustri – en industri som står för en jämförelsevis stor andel av svensk ekonomi och som är fortsatt framgångsrik på världsmarknaden. Utvecklingen i vår omvärld, med ökad konkurrens, tilltagande klimatkrav och kostnader för klimatomställning och avveckling av elproduktion i Tyskland talar för att en konkurrenskraftig elförsörjning kommer att fortsätta ha stor betydelse för svensk konkurrenskraft.

Alliansregeringens energiuppgörelse 2009 bidrog till en ökad stabilitet i svensk energipolitik. Uppgörelsen betonar betydelsen av långsiktigt stabila villkor för möjligheten att kunna göra stora investeringar i energisektorn i Sverige. Den baseras på att elförsörjningen ska vila på tre ben: vattenkraft, kärnkraft och förnybar energi. En utgångspunkt är att staten inte ska peka ut produktionsalternativ eller stänga några dörrar. Som en naturlig del av detta råder inte längre någon tankeförbudslag för kärnkraft eller något förbud att uppföra nya reaktorer.

Om regering och riksdag inför selektiva hinder för viss elproduktion så bryter det mot energiuppgörelsens grundtanke att staten inte ska styra elproduktionen. Ett godkännande av förslaget att höja kärnkraftsföretagens årliga avgift till Kärnavfallsfonden med 1,7 miljarder kronor eller drygt 200 procent måste uppfattas som ett slag mot energiuppgörelsen och den gemensamma syn på kärnkraft som finns i uppgörelsen. Därmed tillförs en osäkerhet som inte bara drabbar kärnkraftsägarna utan även industrins investeringsvilja. Osäkerheten leder också till negativa effekter för leverantörsledets intresse för kärnkraft samt kompetensförsörjningen. Det är allvarligt både när det gäller driften av nuvarande reaktorer och möjligheterna att ersätta dessa med nya, vilket ju energiuppgörelsen inte utesluter.

Det vore beklagligt om energiuppgörelsen urholkas. Vi förordar en utveckling där uppgörelsen vårdas och breddas både sett till svensk välfärd och konkurrenskraft och till möjligheterna att uppfylla framtida klimatmål.

LENNART BILLFALK

fd utvecklings- och strategichef Vattenfall

MÅNS COLLIN

fd vd Nynäs Petroleum

LENNART FREDENBERG

fd utvecklingschef Sydkraft/E.ON

OWE FREDHOLM

fd vd Plast- och Kemiföretagen

LARS-GUNNAR LARSSON

oberoende konsult

BO NORMARK

vd Power Circle

CHRISTER SJÖLIN

Tekn Dr, Direktör

samtliga ledamöter av Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA