Våren har kommit till södra Sverige, vilket inte minst märks genom att vinterns snödrivor smälter bort. Men med den smältande snön blir vi också återigen påminda om ett trängande miljöproblem i flera av våra städer: höga partikelhalter som förorenar luften. Dessa partiklar lagras i snön för att sedan frigöras när snön smälter, vilket leder till mycket höga halter i luften. I Stockholm och på andra ställen riskerar vi återigen att överträda EU:s miljökvalitetsnormer för luften.

Att dessa partiklar är skadliga för vår hälsa vid höga halter – i synnerhet för astmatiker och små barn – råder det numera konsensus om bland forskare. Utöver de uppenbara hälsorisker som partiklarna medför har Sverige dessutom blivit stämda inför EU-domstolen eftersom partikelhalterna överskrider de nivåer som vi är bundna av EU att hålla oss under. Sverige riskerar därmed dryga böter redan under nästa år om vi inte kommer till rätta med problemet.

Den allra största boven i dramat är dubbdäcken. Det gör också problemet än mer delikat, eftersom vi under årtionden har uppmanats att av trafiksäkerhetsskäl använda just dubbdäck. Balansgången mellan nyttan av dubbdäck och de hälsorisker som partiklarna medför är verkligen svår.

För exempelvis Stockholms stads vidkommande är dock en sak klar: Dubbdäcksanvändandet i innerstaden måste minska så att vi kan få ner partikelhalterna till nivåer som inte är hälsovådliga. Detta är ett prioriterat område för miljöpolitiken i Stockholm.

Men för att kunna lösa problemet krävs det att vi har tillräckliga verktyg. Man måste dessutom komma ihåg att olika kommuner och städer har olika behov och utmaningar i denna fråga. På vissa ställen kan det vara lätt att leda bort trafiken, på andra kan det vara svårt. Det säger sig självt att ju fler verktyg kommunerna har att välja bland, desto större är chansen att man lyckas. I denna ekvation måste givetvis också hänsyn tas till medborgarna, så att de metoder som används är så flexibla och lite ingripande som möjligt.

I detta nu förbereder regeringen ytterligare ett redskap i verktygslådan, så kallade miljözoner, där det ska finnas möjlighet att förbjuda både bilar med höga utsläpp och bilar med dubbdäck inom större områden i städer som dras med dessa problem. De kommuner som tampas med höga partikelhalter blir givetvis tvungna att använda de redskap som erbjuds men risken med ett storskaligt förbud är att det blir svårt med förankringen hos medborgarna. I en stad som Stockholm skulle exempelvis besökande släktingar och turister inte kunna framföra sina fordon om de har fel däck. Förbud innebär dessutom alltid att beslutsmakten flyttas från den enskilde till politiken, någonting som vi centerpartister generellt är emot.

Vårt förslag är istället att man möjliggör för kommunerna att ta ut en avgift för dubbdäck. Fördelen med denna marknadsekonomiska utgångspunkt är att hänsyn tas till såväl dubbdäckens trafiksäkerhetsaspekter som dess miljöförstörande effekter. Men framför allt erbjuder det en valmöjlighet för den enskilde som därigenom också fortfarande har rätt att bestämma vilka däck han eller hon har behov av.

Det skulle enligt vårt förslag vara upp till varje kommun att besluta om sådana avgifter, men det är viktigt att i sammanhanget poängtera att en sådan avgift endast skulle vara aktuell i framför allt de större stadskärnorna, med mycket trafik och täta gator som låser fast partiklarna.

Vi är inte heller ensamma om att föredra avgifter framför förbud. Såväl Länsstyrelsen i Stockholms län som dåvarande Vägverket framhåller i varsin utredning att ett avgiftssystem vore den bästa lösningen. Även Gröna Bilister och Göteborgs kommun har i olika sammanhang lyft fram en dubbdäcksavgift som ett önskat verktyg.

Vi har frågat Riksdagens utredningstjänst (RUT) om de juridiska förutsättningarna för att införa ett sådant avgiftssystem. Utifrån det svar vi har fått bedömer vi också att en sådan möjlighet finns genom 2010 års revision av regeringsformen. Eftersom arbetet med miljözoner pågår för fullt anser vi att det skulle vara lämpligt att inkludera möjligheten att införa dubbdäcksavgifter i denna beredning. Definitionen av miljözoner skulle i detta sammanhang kunna utgöra grunden för det område inom vilket kommunerna har rätt att ta ut avgiften.

Att lösa problemen med partikelföroreningar är en prioriterad fråga för oss. Men vi är oroliga för att allt för oflexibla verktyg kan skapa lika allvarliga problem som de som de är tänkta att lösa. Skulle kommunerna blott hänvisas till miljözoner riskerar nämligen berörda städer att slutas mot omvärlden halva året. Vi hoppas därför att regeringen tar våra och andras synpunkter i beaktande när förslaget om fler verktyg för kommuner med partikelproblem läggs fram. Med fler verktyg följer mer flexibilitet, och med det följer i sin tur en större chans att långsiktigt lösa problemet med förhöjda partikelhalter.

PER ANKERSJÖ (C)

stadsmiljöborgarråd i Stockholms stad

ROGER TIEFENSEE (C)

riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson

ANDERS ÅKESSON (C)

riksdagsledamot och trafikpolitisk talesperson