”Äntligen stod hon i predikstolen!” heter en bok som gavs ut ifjol för att fira 50-årsjubileet av att kvinnor fick samma tillträde till prästämbetet som män. ”Äntligen står de framför altaret!” kommer vi att kunna utbrista i höst, när kyrkomötet med stor sannolikhet har beslutat att Svenska kyrkan ska fatta den hand som Sveriges riksdag sträcker ut redan i vår. Snabbare än många andra har svenska folket därmed befriat sig från ännu en av de fördomar, som strider mot synen att alla människor har lika värde.
I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner. Dagens djupt folkligt förankrade tradition att kunna gifta sig i kyrkan skildrar de som statskyrkonostalgi, medan vi hävdar att den är ett uttryck för trossamfund som viktig samhällsresurs.
Och istället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbröllop, försöker de stoppa detta.
De nio biskoparna vill helt enkelt att staten ska ta ifrån trossamfunden vigselrätten. Deras förslag är att äktenskap registreras genom att paret personligen besöker skattemyndigheten, som samtidigt utför hindersprövning och registrerar äktenskap. Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De lokala skattemyndigheter som de förlitar sig på finns inte längre. Och själva hindersprövningen går till så, att det blivande brudparet skriver ut en blankett från internet och sänder den till Skatteverkets inläsningscentral i Östersund.
Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stillatigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
För det första är den fråga som de nio biskoparna utnyttjar sin auktoritet som höga ämbetsbärare för att påverka en sak för staten, inte för kyrkan. I Sveriges riksdag är dessutom Kristdemokraterna det enda parti som motsätter sig den historiska jämlikhetsreform som övriga, drygt 90 procent, av de folkvalda ställer sig bakom.
När riksdagens valmanskår till över 70 procent är synonym med Svenska kyrkans medlemskår, kan biskoparna rimligtvis inte påstå att de gör sig till tolk för en majoritet av vårt lands kyrkotillhöriga.
För det andra har kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, klart och tydligt angett hur kyrkan ser på samlevnadsfrågor som är särskilt aktuella i vår tid. Här fattades beslutet om att skapa en ordning för välsignelse över ingånget partnerskap. Här fattades också, så sent som 2007, beslutet om att vilja behålla vigselrätten så länge staten erbjuder den möjligheten.
Båda besluten ryms väl inom ramen för den evangelisk-lutherska folkkyrkans teologi. De är också väl förankrade i den gudssyn, människosyn och samhällssyn som bär oss som kyrkopolitiker och som vi delar med de många människorna i vårt land.
Med biskopsförslaget försvinner såväl den juridiskt bärande kyrkliga vigseln som den borgerliga vigselceremonin. Det vore, enligt oss, djupt olyckligt.
Biskoparna negligerar risken för att Svenska kyrkan mister en av sina viktigaste kontaktytor gentemot människor som idag känner sig välkomna till kyrkan oavsett var på trons väg man befinner sig. För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för ”de riktigt religiösa”?
Och vad är tänkt att hända med alla de par som väljer bort kyrkan, men som ändå vill få en vacker ceremoni? Biskoparnas förslag innebär ju även att de borgerliga vigselförrättarna försvinner.
Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro. Vi vill istället värna den högtid, kyrklig eller borgerlig, då jämlika människor som älskar varandra, inför en oberoende vigselförrättare och i vittnens närvaro, personligen säger ”ja” till varandra. Det är ett skydd för den enskildes fria vilja och integritet.
Årets Ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till värn av förtryckarna istället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro. Om människor uppfattar att detta är Svenska kyrkans officiella inställning, kommer vi att få räkna antalet utträden i hundratusental. Och det blir ungdomarna som försvinner först.
Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Olle Burell Karin Perers
Socialdemokraternas Centerpartiets
gruppledare gruppledare
i kyrkomötet i kyrkomötet
