Reportern Mikael Holmström (SvD 7/10) har fullständigt rätt: Det behövs mycket mer information om vad som pågår i Afghanistan. Försvarsmaktens korta notiser om strider och vägbomber ger en summarisk version av verklig- heten, vilket också gör att soldaterna frustrerade.

Ett exempel på detta var den rapporteringen om de strider som OMLT utkämpade på vägen mellan Sheberghan och Darzab under sammanlagt sex dagar i juli. Det var förmodligen de hårdaste strider som svenska soldater utkämpat i mannaminne, men på Försvarsmaktens hem- sida kokades det hela ned till två stridstillfällen.

Det finns med andra ord ingen tvekan om att den svenska Försvarsmakten kan bli bättre och öppnare. Samtidigt kan knappast begära av en myndighet att de skriver långa, episka berättelser om vad som sker på marken i Afghanistan. Det är trots allt mediernas uppgift att skicka ut reportrar på fältet, där det verkligen går att ta reda på vad som händer, och rapportera om vad som händer till läsarna och tittarna där hemma.

Men intresset för vad som sker i Afghanistan, vad soldaterna egentligen gör, är minimalt i medierna. Ja, såvida ingen blir skadad, dödad eller om det handlar om något negativt vilket i sin tur gör att militären blir misstänksam mot journalister.

Jag har varit inbäddad i FS19 sedan februari och håller på att skriva en bok om insatsen. Ett initiativ jag tog i ren frustration över okunskapen som omgärdar militärinsatsen i Afghanistan.

Under dessa månader jag följt FS19, levt med soldaterna och åkt ut med dem på patruller och operationer har jag inte stött på några restriktioner eller förbud. Inga strider eller vägbomber har mörkats, tvärtom har alla varit måna om jag i egenskap av krigsreporter ska få all information jag behöver för att göra mitt jobb.

Onekligen har det varit händelserika månader. Talibanerna har flyttat fram sina positioner i de norra delarna av Afghanistan, USA har ökat truppnärvaron i området, OMLT följer den afghanska armén på kompani- nivå vilket gör att de ofta hamnar i strider.

Svenskarna har byggt en permanent bas i ett område väster om Mazar-e Sharif där talibaner och kriminella har sin bas, vilket gör att antalet attacker ökat. Under det afghanska parlamentsvalet gjorde talibanerna sitt bästa för att störa valet just där. Mellan den 17–19 september i år rapporterades 44 olika incidenter, 19 av dem var vägbomber, tolv strider utkämpades, de flesta av afghansk polis och militär som hämtade och lämnade valseldar i byarna.

Svenskarna vars uppgift är att understödja de afghanska säkerhetsstyrkor var på plats och hamnade i strid ett par gånger. En svensk soldat skadades när ett stridsfordon 90 körde på en vägbomb. OMLT hamnade i en hård strid i Sar-E-Pul, några mil bort, när kompaniet de följer skulle eskortera valurnor från byn Sayed. En svensk galt (ett stridsfordon) träffades av en rpg, men alla klarade sig och fordonet kunde fortsätta.

Detta är bara en liten del av allt som hänt, men ändå åker inga journalister till Mazar-e Sharif.

Den enda svenska reporter som är stationerad permanent i landet är Expressens Terese Cristiansson som bor i Kabul. Det borde vara betydligt fler. Faktum är att bristen på rapportering har gjort att soldaterna själva tagit över bevakningen och skriver om vad som händer i bloggar. Men bland redaktionerna finns inget intresse för klassisk krigsrapportering, inga reportrar som berättar vad som verkligen händer på plats och vilka konsekvenser det får för både soldater och civilbefolkning.

I förlängningen leder detta till att svenska folket inte förstår vad som händer med soldaterna eller vad insatsen i Afghanistan egentligen innebär.

Eftersom det inte finns något relevant faktaunderlag att basera sina åsikter på hamnar debatten oftast på en låg nivå och diskussionen blir istället politiserad.

De rödgröna vill till exempel satsa på bistånd, men biståndsarbetarna vill inte arbeta i de områden som anses osäkra, så hur ska hjälpen komma fram om det inte finns säkerhet?

Den svenska styrkan är utökad till drygt 500 man, FS19 har ett skyttekompani vilket egentligen inte är någonting med tanke på att deras ansvarsområde är stort som Norrbotten. Detta betyder ändå att man kan göra betydligt mer än tidiga missioner som bestått av en pluton som inte har kunnat göra mer än att eskortera och vakta sig själva.

Om den svenska truppen ska börja tas hem, vilka enheter ska då minskas? Ska vi ha en pluton kvar av politiska skäl eller ska Sverige möta afghanska arméns begäran om mer understöd och på allvar börja slå tillbaka talibanerna? Att satsa på mentorerna inom OMLT är självklart en bra utgångsstrategi, men det ter sig lite märkligt att satsa på den grupp som har det mest utsatta jobbet och ta hem alla andra?

Det är väldigt bra att försvars-experten Mikael Holmström lyft fram de hårda striderna i Afghanistan och frågan om vems ansvar det är att rappor- tera om sanningen. Men det vore synd om diskussionen slutar i att frågan dribblas mellan medierna och försvarsmakten.

För sanningen är den att båda borde bli mycket bättre på att rapportera om vad som händer med Sveriges insats i Afghanistan.

Något som framför allt soldaterna, som dagligen riskerar sina liv, sannerligen förtjänar.

JOHANNE HILDEBRANDT

krigsreporter i 19 år och författare