I en replik på min artikel om mobbningen mot kungaparet skriver Thomas Sjöberg att jag är ett hot mot yttrandefriheten (Brännpunkt 9/10). Så absurt har det faktiskt blivit, att den som framför kritik mot journalister genom att utnyttja yttrandefriheten beskylls för att vilja begränsa denna frihet. Rädslan för att anklagas för detta är säkert en stor del av förklaringen till att det finns en så stark obenägenhet att framföra kritik – och att ingripa mot övertramp med de medel som lagen och mediernas självsaneringssystem erbjuder.
Det är tveksamt om mediernas ansvarstagande har ökat i takt med inflytandet.
Madeleine Leijonhufvud
Nej, Thomas Sjöberg, kungen är ingen makthavare i dagens Sverige. Det är däremot medierna. Nu börjar man ana en nyttig självrannsakan hos vissa journalister – som Lars Adaktusson i Metro (9/10), som skriver att mediernas inflytande har ökat på senare år och att med makt följer ansvar, men att det är tveksamt om mediernas ansvarstagande har ökat i takt med inflytandet.
Personer som har makt – det må vara i politik, näringsliv eller medierna – ska granskas och måste tåla kritik, mer kritik än andra. Men all kritik måste vara välgrundad och den får inte ta formen av mobbning. När kritik i medierna riktas mot andra, det må vara medlemmar av kungafamiljen eller andra medborgare, är detta än viktigare. Här finns en ”inequality of arms” som får angrepp som de vi nu bevittnar att med rätta uppfattas som fega och stryktäcka.
Det visar läsarreaktionerna på min artikel.
MADELEINE LEIJONHUFVUD
professor em. i straffrätt
