Jan Jönsson

Pojkars utsatthet för våld i socialt utsatta stadsdelar behöver uppmärksammas mer.

Jan Jönsson

Att få växa upp utan våld i sitt eget hem borde vara en självklarhet för alla barn i Sverige. Men för barn som växer upp i storstädernas socialt utsatta förorter är det inte alls självklart och mest slagna blir pojkar med utländsk bakgrund. Detta talas det dock tyst om. Istället är det de stökiga pojkgängen som vanligtvis hamnar i fokus när kriminalitet i invandrartäta förorter som Rinkeby och Skärholmen diskuteras. Ungdomar som stör ordningen rankas också av invånarna som ett av de främsta trygghetsproblemen i dessa stadsdelar. Det är ett fåtal individer som skapar denna oro, men om vi skiftar fokus till deras uppväxtvillkor framträder ett betydligt allvarligare samhällsproblem. De unga som hörs och syns ute på torgen har i många fall inte ett tryggt hem att gå till.

Enligt Stiftelsen Allmänna Barnahusets nationella kartläggning av barnmisshandel 2011 är den största riskfaktorn för att barn ska utsättas för våld, om det förekommer våld mellan föräldrarna. I den senaste trygghetsmätningen i Stockholms stad skiljer stadsdelarna Skärholmen, Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta ut sig, då invånarna här är mycket mer oroliga för att utsättas för våld i hemmet än andra. Av innerstadsborna är det endast 1 procent som ofta oror sig för våld i hemmet. Skärholmen däremot ligger högst i staden med 8 procent och mörkertalet är stort.

Socialtjänsten i Skärholmen rapporterar för år 2011 en kraftig ökning av andelen inledda barnavårdsutredningar på grund av våld mot barn. Det rör sig om direkt våld mot barnet från föräldrarna, men även om våld riktat mot mamman. Under åren 2004-2010 inleddes cirka 30 procent av utredningarna i Skärholmen på grund av våld i hemmet. Under 2011 har andelen ökat till 46 procent och trenden för 2012 är fortsatt stigande. Socialsekreterarna vittnar om att våldet blivit grövre och allt oftare utövas med olika tillhyggen. Mest våldsutsatta är de yngre och mest värnlösa barnen, upp till 12 år.

Orsakerna till ökningen är flera, där ökad anmälningsbenägenhet är en förklaring, fler familjer som lever i en pressad livssituation på grund av arbetslöshet en annan.

Samtidigt visar den nationella kartläggningen av barnmisshandel att just utlandsfödda barn, särskilt utlandsfödda pojkar, i väsentligt större utsträckning än svenskfödda barn, blir slagna av föräldrarna. Även barn med diagnosen ADHD eller andra funktionsnedsättningar är mer våldsutsatta. Dessa föräldrar behöver därför uppmärksammas särskilt och ges alternativ till våld som uppfostransmetod. Många familjer som kommer nya till Sverige skulle vara hjälpta av konkreta, handfasta råd kring barnuppfostran utan våld under sin introduktionstid. Det bör dock framhållas att kartläggningen visar att 92 procent av föräldrarna, oavsett bakgrund, aldrig någonsin övervägt att slå sina barn.

Genom särskilda relationsvåldsteam i socialtjänsten och utbildning för fastighetsskötare i tecken på familjevåld, kan fler barn och mammor uppmärksammas tidigare. Men när det sedan gäller vilka stödinsatser som kan erbjudas behöver mer göras. Ofta tvingas socialtjänsten avsluta sina utredningar när en av föräldrarna tackar nej till stöd för sitt barn. Detta trots att det är föräldern själv som slår. I svåra fall kan familjen placeras i skyddat boende för att förhindra att de slås ihjäl, men det är ett stort ingrepp i de våldsdrabbades liv och frihet.

En kärnfråga för socialtjänsten är hur man når fram till de våldsutövande papporna. För även om det på senare tid med framgång prövats nya behandlingsmetoder i Sverige, berättar socialsekreterarna att det är svårt att motivera männen till behandling. Socialtjänsten har visserligen lagliga befogenheter att i extrema fall omhänderta barn som behöver skydd. Däremot saknas befogenhet att ställa tydliga krav på föräldrarna att delta i stödprogram och acceptera insyn i familjen. Det är dags att ifrågasätta det rimliga i att det är barnen som flyttas hemifrån, när det är föräldrarna som felar.

I och med uppmärksamheten kring hedersrelaterat våld vågar allt fler flickor ropa på hjälp. Pojkarna däremot skäms för att berätta om det våld de själva och deras mammor utsätts för. Istället tar det sig uttryck i form av problem i skolan, stök på gatan och i förlängningen våld i de egna nära relationerna som vuxen. Pojkars utsatthet för våld i socialt utsatta stadsdelar behöver därför uppmärksammas mer. Samtidigt krävs ett tydligt ställningstagande från samhället för att barn med utländsk bakgrund har samma rätt som svenskfödda barn till en uppväxt fri från våld.

JAN JÖNSSON (FP)

ordförande, Skärholmens stadsdelsnämnd